Hur vet jag om jag jobbar på mitt yttersta eller presterar under ribban? Ibland kan det vara svårt att se själv hur man presterar, för man inte känner sig själv tillräckligt bra eller helt enkelt inte lyssnar på sig själv. Ibland kan det se ut som om man inte gör tillräckligt, medan man själv tycker att man försöker och kämpar.
 |
| Det finns flera färger i livet |
Som handledare blir jag ibland fundersam när en elev inte verkar reagera på instruktioner överhuvudtaget. Är det fråga om att hen inte förstår mina instruktioner? Förstår hen, men får inte kroppen att reagera enligt tanken? Är själva instruktionen eller uppgiften för svår? Spänner sig hen p g a yttre omständigheter eller är hen bara trött och har svårt att koncentrera sig själv? Tolkar hen mina instruktioner på ett annat sätt än de är avsedda eller genom ett eget filter av tankar?
Till följande analyserar jag några vanliga tankemodeller som filtrerar hur vi behandlar yttre information. Det är viktigt att inte värdera filtren som bättre eller sämre. Det viktigaste skulle vara att känna igen sig själv och försöka bryta filtret som hindrar den egna utvecklingen. Filtret kallas också att sensurera sina tankar, inom ramen för det egna filtret. Man sensurerar information som inte passar inom ramen.
Sensuren innebär en ovilja att se och behandla sitt problem. Om jag säger åt mig själv att jag är usel på simning, så kommer jag att förhindra mig själv att ta första steget för att jobba med mitt obehag för simning. Hen ser problemet med simning som statiskt, som ett fakta, medan omgivningen ser det som oförmåga att ta itu med problemet.
 |
| Om jag genast gav upp, så skulle jag aldrig lära mig gå. |
Person med en idealistisk syn på sig själv
Hen mår bra när hen lyckas, men tar misslyckande väldigt personligt och accepterar det inte och blir deppig. Hen kräver perfektion av sig själv och andra. Hen skyller sitt dåliga humör på andra och ser sig själv som offer för andras beteende (hästen gör hela tiden något fel, det är inte mitt fel/dålig häst).
Ett förenklat exempel är när ryttaren, egentligen ekipaget (häst och ryttare) lyckas, så är ryttaren mycket nöjd. När en uppgift inte lyckas är det hästens/föräldrarnas... fel. Om ridningen länge känns kämpig så blir ryttaren deppig, ser bara hästens fel. Om jag hade en bättre häst skulle jag rida på svår-nivå.
Om jag inte kan rida perfekt eller med wau effekt så vill jag inte rida alls. Om jag inte har något perfekt och säga så är det bättre att jag är tyst.
Om du är väldigt krävande i förhållande till dig själv och andra, försöker du;
- upprätthålla en idealistisk bild av dig själv
- ställer du dig på högre platå framför andra
- upprätthålla din diagnos
- blunda för det patologiskt nedbrytande i ditt tankesätt
- hindra dig att vara verksam och aktiv
-
Stel person
Ser problemen, men kan inte lösa dem.
Nervös person
Tänk om!
- jag faller av,
- stöter mig,
- hästen snubblar,
- jag inte kan,
- hästen blir rädd för blåst, snö, regn,
upprepar negativa scenarior för sig själv.
Envis person
Hen har svårt att ändra sitt beteende. Skalan av beteende är väldigt snäv, rider t ex med långa/korta tyglar och förmår sig inte att söka en jämn kontakt till hästens mun. Skänkeln ör slö, tjatig eller hård. Personen har svårt att hitta en skänkel som är i kontakt med hästen.
Fraser som hen upprepar.
"Jag är bara sån att jag..."
Jag är bara sån, jag kan inte göra något åt det. (Lättvindig, accepterande, är inte intresserad av att pröva andra sätt att tänka).
"Jag så dålig och dum, när jag inte ens fattar det här".
(Arg på sig själv, tar skulden för hela situationen, är så arg på sig själv att hen inte ser andra lösningar på problemet).
"Den läraren är jättedum. Jag vägrar gå på hens timme" (vill inte ha att öra med någon som sett mina svagheter (=det jag uppfattar som mina svagheter).
"Det här problemet beror på min diagnos xxx, så jag kan inte...". Hen intellektualiserar sitt problem som givet utanför sig själv, konstaterande. Är inte intresserad att diskutera orsaker, situation, möjligheter eller planera en inlärningsprocess. Problemet är diagnosen, inte jag.
"Jag är så nervös att..." Hen låter nervositeten ta övertaget. Vill inte se nervositeten som en självproducerad tanke. Tror själv på farhågorna och kallar till slut på dem genom att övertyga sig. "Jag är så nervös för jag kommer att falla av". Hen är till slut så nervös att tankeverksamheten koncentrerar sig på faror, kroppen blir spänd och sinnet okoncentrerat, vilket ökar på hästens nervositet och risken för oväntade situationer ökar.
"Kan vi ta det i morgon, jag skulle inte riktigt orka/hinna nu". Hen är ointresserad och skjuter upp saker.
Sen finns det ännu ett tankesätt där man har en mask och all energi går till att hålla en mask, att inte visa några som helst känslor för andra.
 |
| (c) Lilli |
Märker ni hur invecklat det blir? Man tänker att man gör sitt bästa/försöker/kämpar, men så länge man jobbar inom sin sensurerade ram, så kommer man ingenstans. Ju mer du kämpar i gyttja, destu längre sjunker du. Du behöver vidga dina vyer, ta in nya sätt. Alla sätt lyckas inte genast. Utan man fortsätter och fortsätter att försöka på nya sätt. Det kallas att få erfarenhet! Förlåt dig själv för att du inte är perfekt. Att straffa sig själv, känna skuld, hat, döma sig leder bara till hjälplöshet. All energi slösas på nedvärdering av sig själv, när samma energi kunde användas till att lösa problemet.
 |
| (c) Lilli |
Inspirationskälla:
Anteckningar från Markku Lyyras föreläsning på finska arbis -93.
.jpg){kind=link}
