Enligt tidigare diskussion anser en del forskare att en person som representerar en verksamhet av professionellt hög klass, är en person som strävar till att
utveckla verksamheten inifrån.
Diskussioner kring lärares utveckling har
förekommit före professionaliseringstankens uppkomst. Enligt Kari var en ödmjuk och ständigt självutvecklande lärare lärarutbildningens ideal
redan under seminarietiden, före läraryrkets akademisering i Finland på
1970-talet.
Enligt Komonen behöver lärares kompetensutveckling stödas genom utbildning och erfarenheter
som samlas under lärarutbildningstiden, i eget arbete och genom livserfarenhet.
Erfarenhet och utbildning garanterar dock inte en kompetensutveckling, utan
läraren bör medvetandegöra sina utvecklingsbehov och lära sig av sina
erfarenheter. Läraren kan således ställa sig personliga och vidare mål genom
kreativ problemlösning och därmed betraktas som en reflekterande praktiker.
I Finland och utomlands förekommer
forskning kring lärares utveckling och tillväxt i sitt arbete. Forskning har
visat på att lärare erfar olika skeden under sin karriär:
Niemis modell:
- grundar sig på undervisningen och
- lärarens reflektion över
- premisser i sin yrkespraxis,
- samt empirisk forskning i nyprofessionell anda.
Modellens centrala antaganden är: 1) Lärarens arbete ses som en fortgående
process av kunskapssökande. Läraren behöver färdigheter för fortgående
anskaffning av kunskap för att utifrån denna kunskap utveckla det egna arbetet.
2) Lärarens arbete grundar sig på en personligt införlivad och förstådd kunskap
samt vetenskapsgrund. 3) I lärarpraxis behövs många praktiska färdigheter, vilka förenas
med lärarens egen personlighet på ett meningsfullt sätt. Utveckling av
yrkesskicklighet är i nära relation till personligheten, men även till lärarens
kognitiva och metakognitiva färdigheter. 4) Lärarens arbete är etiskt till sitt
lynne, speciellt i relation till eleverna, men även i förhållande till val av
innehåll och metoder. Läraren bär ett ansvar för sina elevers utveckling, men
ansvaret sträcker sig även över den egna utvecklingen och yrkets utveckling. Även
beredskap för reflektion kan förutsättas av en representant för etiskt yrke.
Fortgående kunskapsinhämtning
innebär en breddning av kunskapsgrunden gällande det egna yrket och
nyinlärning. Niemi konstaterar att vi inte kan erbjuda lärare
ämneskunskap eller pedagogisk kunskap som skulle räcka livet ut. Å andra sidan
har lärarens möjligheter till och förutsättningar för professionell utveckling
i vardagsarbetet diskuterats. Problemet ses bestå i att lärarens egna
erfarenheter och vardagliga tänkande inte är en tillräcklig grund för att
förstå olika aspekter och uppnå hållbara lösningar, enligt Suojanen. Om skolans personal inte deltar aktivt i problemlösning och utveckling av
den egna undervisningen, utan lösningarna kommer externt, kan ingen verklig
andlig tillväxt ske. Skolorna erhåller då enbart irrationella
forskningsresultat, vilka svårligen uppfattas som relevanta för den egna
undervisningen eller inlärningen.
Enligt Folkesson har
lärare uppmanats söka sig till forskningslitteratur och där finna
”vetenskaplig” kunskap som svar på frågor som uppkommer i arbetet och därmed
har lärare förväntats utveckla och förbättra sin verksamhet.
I en sådan
situation blir läraren en person som i första hand implementerar förslag och
idéer från akademiska forskare. Lärare reduceras på så sätt till att bli skickliga ”tekniker”. Problemet blir då att forskningen riktas på
det som forskare är intresserade av, inte det som lärare anser sig behöva mer
kunskap om. Porter argumenterar för ett ökat samarbete mellan
lärare och universitet. Porter poängterar att grundforskning inom pedagogiska
vetenskapen behövs, men att pedagogiska frågor, läroplans innovationer,
undervisningsmetoder och olika tillnärmelsesätt på lärande måste utvecklas i
nära samarbete med skolorna. En personligt införlivad och förstådd kunskap samt
vetenskapsgrund ger möjlighet till en individuell och personlig utveckling av
det egna arbetet. Utan en vetenskapligt förankrad lärarverksamhet finns det
risk för att läraren använder sig enbart av färdiga modeller och anvisningar
vid problemsituationer.
Enligt Suojanen ger inte lärarens egna
erfarenheter och vardagliga tänkande en tillräcklig grund för att förstå olika
aspekter och uppnå hållbara lösningar. En av orsakerna till att
vardagstänkandet inte räcker till kan vara en brist på stimulans som behövs för
att utveckla tänkandet. Enligt Suojanen stannar inlärning, som
bygger enbart på vardagliga erfarenheter lätt inom ramarna för praktiken. För
att en utveckling skall ske behövs en teoretisk analys av verksamhetssystemet i
sin helhet, till vilken skolans arbetsuppgifter inbegrips.