Det här med motivation

Teoretiskt sett finns det yttre och inre motivation. Förenklat innebär yttre motivation att du motiveras av t ex belöningar, medan inre motivation uppkommer genom att känna glädje, förnöjsamhet och välbehag av det man gör, vilket utsöndrar endorfiner, dopamin och serotonin. Den yttre motivationen brukar ibland beskrivas som åsnan som lockas med morötter framför mulen. Motivationen påverkas av hur lätt det är att få moroten och att moroten är tillräckligt lockande. Är det för lätt blir man trött på morötter, är det för svårt ids man inte. För en del människor är det otroligt viktigt att se helheter, finna mening i det de gör eller få en personlig vinst av något slag t ex i form av utmaning. 

Jag brukar tänka att motivation funkar som en Gaus-kurva (normalfördelningskurva). Man kan vara under, passligt och för motiverad. Att vara omotiverad eller övermotiverad ger lika dåligt resultat, trots att den övermotiverade försöker sitt yttersta. 

Jag har råkat ut för övermotivationens nackdelar under senaste åren med min ridning. Först var det tidsbrist under många år, prioriterade mitt jobb med hästarna (inte helt enbart av vilja, utan som en följd av omständigheterna. Sedan när jag äntligen fick tid, var det på grund av sjukdom och skador (jag var alltså sjukledig). Många av mina skador kom av att jag red trots att jag var sjuk, föll av och fick benbrott. Ju mer jag skadade mig, destu envisare blev jag och tog risker. Jag ville inte att sjukdomen skulle bestämma över mitt liv. Tala om att var för motiverad. 

Jag fick hjälp med att komma till insikt om saken, att jag inte skulle kunna bli frisk om jag pressade kroppen när den försökte hela sig från sjukdomen. När det stod i epikrisen att jag inte kommer att bli frisk, någonsin, var det som jag skulle ha förstått, att med vilja fixar jag inte det här. Jag satte upp ett mål för mig själv, inte en enda skada under ett helt år och lyckades med det! Kroppens läkning kom igång.

När det året var förbi började jag rida under övervakning under några månader. Först i lina, fem veckor. Sen på volt lika länge. I början var jag väldigt lycklig och tacksam över att överhuvudtaget få rida igen, men snart visade övermotivationen sitt fula fejs. Jag kom med förslag tränaren, "släpp mig", "jag är inte rädd att falla" mm, men hon var klok och släppte inte. Hästarna behövde också vänja sig vid min överenergiska stil, så tränaren höll ögonen på dem också. De skulle lära sig att bete sig efter ett system, inte enbart efter min energi. Som du säkert anar gav det ganska snabbt resultat, även om jag måste hålla mig i styr för att inte tappa fokus på mitt mål, att få rida.

Jag hade lyckan att få träffa en sådan klok tränare/människa. Hon hjälpte mig med Tara för sexton år sedan och nu hjälpte hon mig igen. Tack Maija 💗. 

Vad kan ligga bakom den andra ytterligheten, att inte vara motiverad alls? Ibland är det fråga om att inte vara helt ärlig med sig själv. Alltid är det inte fråga om startsvårigheter eller lathet. Ibland ligger det rädslor, spänning, sårbarhet eller dylikt bakom olusten. Man kanske säger att man inte har lust, men egentligen är man till exempel rädd att stöta sig, bli bedömd eller känna sig uppgiven. Många stallägare skulle egentligen vara motiverade att träna, men det vardagliga slitet och ekonomiska bekymmer gör att man inte orkar eller har lust för något överhuvudtaget. Efter att ha mockat, delat ut hö, städat rastgårdar, reparerat täcken och staket, handlat foder och burit vatten, samt betalat räkningarna, så är man bara så slut att soffan vinner. Det var en gång en stallägare som frågade på fb, hur många av er har somnat på soffan med stallkläderna på och sovit hela natten. Många stallägare svarade att jo, det har hänt många gånger. Speciellt om det kommer lite vattenskador eller hästrymning som bonus någon dag, då kan det bli för mycket.

Tusendollarsfrågan är att hur upprätthålla lämplig motivation? Jag skulle idag säga att genom genomtänkta rutiner. 

• Passande mängd arbete, vila, föda och socialt liv.
• Rutiner som upprätthåller flyt i vardagen. Minimi saker som görs varje dag och en gräns för slitet. 

Låter det för enkelt för att vara sant? 

Analytisk och holistisk

Det har ju blivit så populärt med dödsstädning, d v s man städar så att efterkommande inte ska ha så mycket jobb. Min dödsstädning fokuserar på att gå igenom tankar som jag under stresstider tänkt att det där borde jag tänka på eller ta hänsyn till. Det har resulterat i kassvis av urklipp och häften. Som ni säkert gissar är det inget som jag kommer att klara att gå på djupet med, men vissa saker vill jag lyfta fram. Till exempel det här med analytisk och holistisk, som blev så populärt på 2000-talet bland lärare. Paret Dunn & Dunn fann att en del av oss tänkte steg för steg och andra ville få veta helheten först, sen fanns det de som kunde båda. Lärarna uppmuntrades planera och producera inlärningsmaterial för båda sätten att lära sig. Som med mycket, ses inte inlärningen riktigt från den synvinkeln mer, men upplägget inspirerade mig att fundera på detta med hästar...

Analytisk och holistisk

Kort och gott såg man att analytiker behövde en tydlig sekvens i upplägget,rubrik, mellanrubrik, detaljer, logisk följd, konkreta och tydliga uppgifter... Den holistiska vill höra helheten före detaljerna. Holistikern relaterar till egna erfarenheter, behov, känslor och metaforer/anekdoter/analogier. Föredrar bilder framför löpande text och uppskattar udda inslag.

Jag kom på...

att hur mycket av dessa som ingår i vårt liv med hästar. Man kan nog inte som hästmänniska bara fokusera på det ena. Givetvis kan vi ha ena sidan starkare än den andra, men vi HAMNAR att utveckla också den svagare.

Jag brukar säga att hästägandet är för pedanter (analytisk)! Med det syftar jag på hur den självdisciplin och noggrannhet hästägandet kräver. Hästar är enormt känsliga för foder, händelser och behandling. Foderstaten påverkar hästens fysiska hälsa, men också psykiska. Obehagliga händelser i vardagen kan leda till flera års problem, t ex rädslor och deras känslighet för våra känslor , gör att vi behöver ha en viss kontroll på oss själva, vad vi tänker och känner. Hästar och utrustning kostar mycket. Ju pedantare vi orkar vara, destubättre kanske utrustningen håller och destu friskare hålls hästen. Men, efter att jag sagt detta, måste jag säga att det finns en gräns när allt detta svänger emot den pedantiska personen. Det sker när människans pedanteri övergår i rädsla att göra fel, misslyckas, klara av oväntade situationer, eller oförmåga att ge feedback till hästen.

Den holistiska ryttaren kanske sköter och rider på inspiration och använder sina känslor som motivator, men kanske också som straff för hästen. Det finns en sbsolut styrka i att ha kontakt till sina känslor och därmed kanske kunna kommunicera med hästen, men det är också en risk. Ryttare som får häst som häst att bli het, vilket kan bli farligt, men sen finns det den sidan att man faktiskt lyssnar på hästen och ser den som helhet och individ.

Annikas Lilla Forskarskola

Vi på Sagobacken är intresserade av forskningsmetoder. Personligen tycker jag att vi alla behöver veta mer om forskningsmetoder, för att kunna ta ställning till påståenden som grundar sig på forskning. Jag har lagt märke till att det är lätt att förivra sig, t ex när man studerar något, och tro att forskning=sanning, utan att förstå att forskning till stor del är en process med styrkor och svagheter.

Detta gör forskning så intressant, och svårt att genomföra, om man vill uppnå sanningen. Jag gick forskarutbildningen 2000-2004, doktorerade aldrig, men har haft en enorm nytta av den utbildningen. Det var nog den viktigaste i mitt liv sedan jag lärde mig läsa.

I Annikas Lilla Forskarskola kommer jag att presentera bassaker inom forskning. Något som vi hund- och hästägare har nytta av, och varför inte också slöjdare. Det var ju där allt började...

Vad är forskning? Kort och gott.

Forskningsmetoder
Analysmetoder
Begrepp inom forskning

5. Modeller och teorier för individuell professionell utveckling

I forskningslitteraturen förenas enligt Ojanen följande individuella egenskaper vid professionell utveckling; 

a) höga professionella förväntningar, 

b) förmåga att ta risker, 

c) öppenhet inför förändringar, 

d) öppenhet inför kritik, 

e) vilja att fortsättningsvis göra försök och små experiment i klassen,

f) starka kunskaper om undervisningens tekniska aspekter och lärande, 

g) starka ämneskunskaper och 

h) tidigare goda erfarenheter av utvärdering. 

Även Kansanen är inne på liknande tankar om lärarens professionella utveckling i nivåer. I Kansanens modell för lärarens pedagogiska tänkande ingår verksamhetsnivån (planering, förverkligande, utvärdering), objektteoretiserandenivån och metateoretiska nivån. På den lägre verksamhetsnivån är lärarens lösningar grundade på dennes grundfärdigheter i olika situationer enligt Kansanen. På den andra objekt teoretiserande nivån studeras händelserna på verksamhetsnivån med stöd av teoretiska begreppsmodeller. Detta fordrar både bemästring av både undervisningsämnet och pedagogiken. På den tredje metanivån studeras de lösningar som gjorts i de tidigare nivåerna, bildar synteser och reflekterar över motiv. Fostrans värdefrågor och praktisk etik är centrala ämnen. När läraren avancerar till de högre nivåerna innebär det att hennes verksamhetsgrunder samtidigt vetenskaplig görs.

Förutom de tidigare refererade forskarna har även Pickle tre aspekter i sin modell för lärarens professionella utveckling. Pickle betonar i sin modell den yrkesmässiga, personliga och verksamhetsinriktade dimensionen Med den yrkesmässiga aspekten avser Pickle enligt Suonperä förmågan att strukturera praktiska erfarenheter med hjälp av teorin. När undervisningserfarenheterna och färdigheterna breddas är det klokt att fördjupa sig i vetenskapligt tankesätt, forskningsresultat, likasom tänkandet och praxis filosofi. På detta sätt fördjupar läraren sig i pedagogiska fenomen och skapa förutsättningar för utvecklandet av en självständig yrkesfärdighet i rätt riktning. I och med denna fördjupning lär sig läraren att undvika misslyckanden och få till stånd verkningsfull fostran. 

För att ytterligare bredda studiet av lärares kompetensutveckling refereras Krokfors (1994, s. 61) modell för handledningens referensram i lärarutbildningen. Krokfors beskriver Nivå I grundfärdigheter; didaktisk teori, ämneskunskap och ämnesdidaktisk kunskap. Nivå II består av nödvändiga grundförutsättningar för handledning; kännedom om interaktionsmodeller, stöd av utveckling till lärarpersonligheten och på nivå III förutsättningarna för reflektiv handledning; pedagogisk filosofisk syn (personlig pedagogisk teori), värderingar, normer, attityder. Av de andra har endast Pickle lyft fram personligheten. Inte heller Krokfors nämner programutveckling som en viktig färdighet för de blivande lärarna.

Inom slöjdpedagogiska forskningen har man fokuserat på nivåer i tänkandet hos slöjdande personer eller personer som är verksamma med slöjdundervisning. Lindfors kallar sin modell slöjdverksamhet i hierarkiska nivåer vid kunskaps- och kompetensutveckling i till exempel slöjd eller slöjdpedagogik, emedan Nygren-Landgärds eller Suojanen inte använder uttrycket kompetensnivåer, även om deras modeller kunde tolkas som sådana i detta arbete.

Lindfors har beskrivit slöjdverksamheten i hierarkiska nivåer vid kunskaps- och kompetensutveckling i till exempel slöjd eller slöjdpedagogik. I denna modell har Lindfors utelämnat den praktiska nivån. Den Praktiska nivån kan jämföras med slöjdkonst. Den består av att utveckla och finslipa unika slöjdhandlingar, vilka är medvetandegjorda och systematiserade. Lindfors kompetensnivåer är:

I)                   Pysselnivån, där eventuell kunskaps- och kompetensutveckling är omedveten,

II)                 Produktionsnivån i vilken en utveckling av kunskap om produktionsverksamhet och om arbetssamfundet sker (yrkeskompetens),

III)              Teknologiska nivån, i vilken utveckling av läror sker (”ingenjörskompetens”),

IV)              Teoretiska nivån, på denna nivå utvecklar man fakta inom vetenskapen (forskarkompetens)

V)                Vetenskapsteoretiska nivån, i vilken en utveckling av vetenskapen sker (doktorskompetens).

På pysselnivån utvecklas således kunskap, men progressionen är inte medveten. På produktionsnivån utvecklas kunskap och kompetens medvetet, men ingen systematisk rapportering sker. På denna nivå har slöjdaren/slöjdläraren uppnått yrkeskompetens. Det är först på den teknologiska nivån som kunskapen systematiseras till läror och regler för produktionsverksamhet eller undervisning i arbets- eller skolsamfundet, så kallad ”ingenjörskompetens” i slöjd eller undervisningskonst. På den teoretiska nivån utvecklas och rapporteras fakta på ett vetenskapligt sätt. Slöjdaren/slöjdläraren erhåller forskarkompetens. På den högsta nivån, den vetenskapsteoretiska eller metateoretiska, utvecklas kunskap om vetenskapen. Man kan utgående från denna indelning tänka sig att den professionella läraren agerar närmast på produktions eller teknologiska nivån.

Nygren-Landgärds beskriver nivåer i tänkande inom slöjdlärarutbildningen. Nygren-Landgärds delar in tänkandet i medvetet slöjdtänkande, slöjddidaktiskt tänkande och medvetet slöjdpedagogiskt tänkande. En medvetet slöjdtänkande person utvecklar kunskap om produktionsverksamheten. Han/hon analyserar och tänker medvetet på det aktuella undervisningsinnehållet, till exempel på hur fingrarna arbetar och hur garnet hålls i handen. Den medvetet slöjddidaktiskt tänkande personen utvecklar läran om undervisning med ett slöjteknologiskt innehåll genom att fundera kring frågor som; Hur förklarar jag hur jag gör? Hur, vad och när visar jag olika moment? Den medvetet slöjdpedagogiskt tänkande personen utvecklar kunskapen om ett slöjdteknologiskt undervisningsinnehåll i slöjdpedagogiskt sammanhang genom att till exempel dryfta över frågor kring hur fostra eleven genom verksamheten och varför, vad styr verksamheten, samt vilket intresse har samhället av verksamheten.

Suojanen  har utgående från Habermas delat in lärares reflektionen i 1) teknisk reflektion (fi. tekninen; technical, 2) praktisk reflektion (fi. tulkinnallinen; practical) och 3) kritisk reflektion (fi. kriittinen; eng.critical). På den tekniska reflektionsnivån undervisar läraren utgående från det föreliggande arbetet utan att dryfta varför han/hon undervisar det eller hur han/hon kunde undervisa. Slöjdverksamheten är i och för sig trevlig och slöjdaren kan uppleva livsglädje och med tiden utveckla sin tekniska skicklighet. Slöjdaren kan däremot uppleva problem vid nya situationer, eftersom hon inte lärt sig att transformera kunskap. På praktiska reflektionsnivån studeras utöver det egna arbetet principiella lösningar för att förverkliga ett arbete. Man studerar olika material och verktyg, införskaffande och skötsel av dem. På den kritiska nivån utvärderas verksamheten i relation till produktion, ekonomi, sociala- samt natur- och kulturmiljön. Speciell vikt sätts på slöjdarens moraliska och etiska ansvar som konsument, planering och tillverkning, som innehavare av bred helhetssyn på slöjdprocessen. Enligt Ojanen ska följderna av det kritiska tänkandet synas som psykologiska förändringar, i förmåga till logiskt tänkande och självständighet (”itse-ohjautuvuus”). Detta kunde tolkas så att när de olika miljöaspekterna begrundas, så tar även den kritiskt tänkande slöjdaren dessa i beaktande. På den kritiska reflektionsnivån reflekterar den professionella experten över rättfärdigheten i sitt arbete, samt hur den egna människo- och världsbilden fungerar. Målet är en medvetenhet om egen verksamhet, observationer, tänkande och känsloprocesser. Genom kritisk reflektion har experten möjlighet att omdefiniera sitt arbete och att utveckla den teoretiska referensramen och världsbilden. Detta möjliggör förnyelse, när professionaliteten (expertisen) grundar sig på personligheten som arbetsredskap (Tiuraniemi).Samtidigt påtalar Folkesson, att förhålla sig kritiskt till den egna rollen eller skapa distans till den kan vara svårt. Men genom gemensam reflektion och kritisk granskning av motsägelsefulla resonemang och dolda förutsättningar i skolorganisationen, kan praktiska hinder synliggöras och övervinnas. 

Alla forskare betonar inte reflektion, medvetenhet och kritiskt tänkande i sin beskrivning av lärarens arbete, även om till exempel Niikko  konstaterar att utvecklingen till lärare är till stor del beroende av lärarens kapacitet till självutvärdering och reflektion, vilket i sin tur leder till önskan att lösa problem med forskningsmässiga metoder.

Lahdes strukturerar innehållet i lärarens grundfärdigheter gällande undervisning, så som behärskning av stoff, kommunikationsfärdighet, förmåga att upprätthålla relationer, förmåga att hålla social ordning samt motiverings- och aktiveringsförmåga, behärska de vanligaste metoderna och tillämpa dem ändamålsenligt samt differentiera undervisningen och planera långsiktigt, utvärdera resultat och flexibelt förändra sina undervisningsarrangemang. Därutöver ska läraren kunna a) differentiera den samhälleliga utvecklingen och vara medveten om sitt arbetes samhällspolitiska betydelse och förmå främja den samhälleliga utvecklingen, vilket enligt Niikko även betonas i utländsk forskningslitteratur b) känna till elevens allmänna utveckling och individuella faktorer som påverkar den, samt kunna använda denna kunskap i sin fostran av eleverna till individuella personligheter, c) behärska de pedagogiska begreppen och kunskapens struktur samt d) vara en expert inom det egna undervisningsområdet och speciellt i didaktik.

Raivola betonar lärarens roll som transformativ intellektuell och reflektiv praktiker med en antropologisk syn eller fostrande relation till eleven. Den transformativa, intellektuelle läraren definierades ursprungligen av Giroux, med stöd av Freire, som en modern, intellektuell, yrkesmänniska, som förenar teori och praktik.  Läraren är medveten om de ideologiska och praktiska förutsättningar som påverkar arbetet. Läraren är även medveten om sin roll som legitimerare eller motståndare till politiska, ekonomiska och sociala förmåner. Den reflekterande praktikern förmår öka sin kunskap genom att söka samband, förklaringar och förståelse för sina egna val, genom att förena dem med klassen, skolan och den samhälleliga kontexten. Enligt Raivola (1994) är den pedagogiska teorin i grunden en emancipatorisk teori. Mezirow ser en vidgning av horisonten och förändring av synvinklar som fostrans och utbildningens allra viktigaste uppgift enligt Raivola (1994). Sociologerna har tagit till användning begreppet empowerment med vilken de avser uppvakning av en kritisk medvetenhet, förståelse av och att få en egen röst gällande beslutfattande om sin egen situation. Raivola betonar att fortgående utbildning och kontakt till universitet är nödvändigt för läraren. Erfarna lärare ska få möjlighet att delta i forskning och utvecklande verksamhet. Lärarens professionella uppgift är enligt Raivola att; 1) stöda elevens lärande och tillväxt samt växa själv för att kunna lära detta, 2) veta när, varför och hur verksamheten sker, 3) upprätthålla sin personliga kraft för att få sina avsikter förverkligade samt 4) kunna och våga agera mot maktstrukturer och auktoriteter då rollen så kräver.

Lahdes har  beskrivit undervisningens verksamhetsteori i tre skeden; 1) val av mål 2) uppgörande av plan och 3) verksamhet utgående från planen. Lahdes ramfaktorer är undervisningsämnets karaktär, undervisningens karaktär, elevernas egenskaper, resurser, moraliska och politiska aspekter samt sociala och affektiva ramfaktorer. Enligt Lahdes kan en lärares bristande behärskning av undervisningsämnet leda till svårigheter i lärarens strävanden att handleda eleven i behärskande av centrala kunskaps- och färdighetsstrukturer. Det är dock målen som beskriver de centrala strukturerna. En lärare behöver även kunskap om inlärningsteorier och inlärningspraxis.

Enligt Keskinen ger en utveckling av inre modeller en möjlighet till förutsägelse som i praktiken betyder att den verksamma personen kan redan innan situationen är verklig förbereda sig inför något som inte går att förutse. Han kan så att säga ”gå händelserna i förväg”. Den erfarna är förberedd för situationen där den oerfarna blir överraskad. Den oerfarnes beslut gäller ofta operationer eller taktiska beslut. De erfarnas beslut gäller oftare taktiska frågor och strategier.

Suonperä omtalar praxisgrundade principer som lärare har. Det är beslut som har fötts i situationer där verksamheten visat sig betydelsefull eller effektiv. Principerna kan harmoniera med forskningsresultat eller teorier, men det är inte nödvändigtvis så.

4. Utveckling av lärares individuella professionalitet

Enligt tidigare diskussion anser en del forskare att en person som representerar en verksamhet av professionellt hög klass, är en person som strävar till att utveckla verksamheten inifrån. 

Diskussioner kring lärares utveckling har förekommit före professionaliseringstankens uppkomst. Enligt Kari var en ödmjuk och ständigt självutvecklande lärare lärarutbildningens ideal redan under seminarietiden, före läraryrkets akademisering i Finland på 1970-talet.

Enligt Komonen behöver lärares kompetensutveckling stödas genom utbildning och erfarenheter som samlas under lärarutbildningstiden, i eget arbete och genom livserfarenhet. Erfarenhet och utbildning garanterar dock inte en kompetensutveckling, utan läraren bör medvetandegöra sina utvecklingsbehov och lära sig av sina erfarenheter. Läraren kan således ställa sig personliga och vidare mål genom kreativ problemlösning och därmed betraktas som en reflekterande praktiker.

I Finland och utomlands förekommer forskning kring lärares utveckling och tillväxt i sitt arbete. Forskning har visat på att lärare erfar olika skeden under sin karriär:

Niemis modell:

• grundar sig på undervisningen och 

• lärarens reflektion över 

• premisser i sin yrkespraxis, 
• samt empirisk forskning i nyprofessionell anda. 

Modellens centrala antaganden är: 1) Lärarens arbete ses som en fortgående process av kunskapssökande. Läraren behöver färdigheter för fortgående anskaffning av kunskap för att utifrån denna kunskap utveckla det egna arbetet. 2) Lärarens arbete grundar sig på en personligt införlivad och förstådd kunskap samt vetenskapsgrund. 3) I lärarpraxis behövs många praktiska färdigheter, vilka förenas med lärarens egen personlighet på ett meningsfullt sätt. Utveckling av yrkesskicklighet är i nära relation till personligheten, men även till lärarens kognitiva och metakognitiva färdigheter. 4) Lärarens arbete är etiskt till sitt lynne, speciellt i relation till eleverna, men även i förhållande till val av innehåll och metoder. Läraren bär ett ansvar för sina elevers utveckling, men ansvaret sträcker sig även över den egna utvecklingen och yrkets utveckling. Även beredskap för reflektion kan förutsättas av en representant för etiskt yrke.

Fortgående kunskapsinhämtning innebär en breddning av kunskapsgrunden gällande det egna yrket och nyinlärning. Niemi konstaterar att vi inte kan erbjuda lärare ämneskunskap eller pedagogisk kunskap som skulle räcka livet ut. Å andra sidan har lärarens möjligheter till och förutsättningar för professionell utveckling i vardagsarbetet diskuterats. Problemet ses bestå i att lärarens egna erfarenheter och vardagliga tänkande inte är en tillräcklig grund för att förstå olika aspekter och uppnå hållbara lösningar, enligt Suojanen. Om skolans personal inte deltar aktivt i problemlösning och utveckling av den egna undervisningen, utan lösningarna kommer externt, kan ingen verklig andlig tillväxt ske. Skolorna erhåller då enbart irrationella forskningsresultat, vilka svårligen uppfattas som relevanta för den egna undervisningen eller inlärningen.

Enligt Folkesson har lärare uppmanats söka sig till forskningslitteratur och där finna ”vetenskaplig” kunskap som svar på frågor som uppkommer i arbetet och därmed har lärare förväntats utveckla och förbättra sin verksamhet. 

I en sådan situation blir läraren en person som i första hand implementerar förslag och idéer från akademiska forskare. Lärare reduceras på så sätt till att bli skickliga ”tekniker”. Problemet blir då att forskningen riktas på det som forskare är intresserade av, inte det som lärare anser sig behöva mer kunskap om. Porter argumenterar för ett ökat samarbete mellan lärare och universitet. Porter poängterar att grundforskning inom pedagogiska vetenskapen behövs, men att pedagogiska frågor, läroplans innovationer, undervisningsmetoder och olika tillnärmelsesätt på lärande måste utvecklas i nära samarbete med skolorna. En personligt införlivad och förstådd kunskap samt vetenskapsgrund ger möjlighet till en individuell och personlig utveckling av det egna arbetet. Utan en vetenskapligt förankrad lärarverksamhet finns det risk för att läraren använder sig enbart av färdiga modeller och anvisningar vid problemsituationer. 

Enligt Suojanen ger inte lärarens egna erfarenheter och vardagliga tänkande en tillräcklig grund för att förstå olika aspekter och uppnå hållbara lösningar. En av orsakerna till att vardagstänkandet inte räcker till kan vara en brist på stimulans som behövs för att utveckla tänkandet. Enligt Suojanen  stannar inlärning, som bygger enbart på vardagliga erfarenheter lätt inom ramarna för praktiken. För att en utveckling skall ske behövs en teoretisk analys av verksamhetssystemet i sin helhet, till vilken skolans arbetsuppgifter inbegrips.

3. Utveckling av kollektiv professionalitet

Läs även om begreppet professionalism

Har du någonsin tänkt på hur vissa yrken blivit professioner? 

Till exempel läkare har idag en väldigt stark profession. De har en fördjupad kunskap och expertis inom sitt område, som är autonom. Andra kan ha åsikter, läsa sig in på medicinens vetenskapsområde, men de kan inte erhålla läkarlegitimation.

Läkarna har en gemensam, lång och akademisk utbildningsgrund, som kontrolleras av professionen. Läkarna har eget fackspråk. De har autonomi i form av frihet/makt kontra ansvar, självständig utveckling av yrket och yrkesskickligheten. Läkarna har en gemensam moraluppfattning och etiska ställningstaganden (tystnadsplikt). De har en överenskommelse kring svåra frågor som dödshjälp. 

Det samlas inom kåren erfarenheter av insikter i det professionella objektet från generation till generation, med hjälp av forskning, dokumentation och utbyggd infrastruktur  (fortbildning, kongresser) för kommunikation medlemmar emellan. 

Få människor ifrågasätter läkarnas profession. Kirurgi kräver åtminstone ofta dyr och invecklad apparatur, medicinska innovationer fodrar insatser på forskning och ansvaret för andra människors liv är stort.

Hur är det för lärarna då?

Utbildningen av lärare  i Finland bygger på en gemensam akademisk professionsgrund. Lärarens arbete akademiserades på 1970-talet, före det hade lärarstudierna pågått i så kallade seminarier. 

Lärarens yrkesverksamhet baserar sig på i lärarutbildningen införlivade kunskaper och samhällets förväntningar på lärarens roll och uppgifter, vilka statueras i läroplanen, som är ett politiskt dokument. 

Utveckling av kollektiv professionalitet består i att upprätthålla yrkets status i samhället, till exempel genom forskning, lärande organisation, facklig aktivitet, publicering, aktivitet i media, kollegiala krav på arbetsgivare och arbetsplatser för drägliga arbetsmiljöer, krav på utbildningskvalité och fortbildning samt uppgörande av etiska regler för yrkeskåren. En gemensam kunskapsgrund bygger på forskning och ett eget begreppssystem. 

I ett samhälle där alla medborgare har möjlighet att gå i skola, så har de flesta egna erfarenheter av hurudant det är att vara elev, och ofta har man bildat en egen åsikt om skola och lärare. I jämförelse med yrken, där medborgarnas insyn är blygsam, är det lätt för elever och vuxna att ta ställning till läraryrket, vilket även påverkar samhällets syn på lärares yrkesautonomi. 

Många har sett skolan ur elevsynvinkel, medan andra synvinklar i arbetet kan förbli dolda. Lärarens explicita kunskap kring lärande (pedagogik, ämnesdidaktik, ämnet) bildar arbetsredskap i undervisningen vilka inte nödvändigtvis synliggörs eller medvetandegörs för eleverna i undervisningen.  

Trots att läraren kanske inte synliggör sina metoder och sin teoretiska bakgrund för elever och föräldrar, inte ens kollegiet och uppdragsgivarna (samhället), så bygger arbetet på ett förtroende för att läraren omfattar yrkets kollegiala moral och värderingar.

Yrkesautonomi kan således mätas utgående från den professionella individens självständighetsgrad i sin yrkesutövning, men å andra sidan bygger yrkesautonomi på kollektivt omfattade normer. En läkare som bryter mot dessa, kan förlora sin läkarlegitimation, beroende på grad av missbruk.

En yrkesgrupps etiska diskussion kan beskrivas som ett sätt att diskutera den egna yrkesgruppens centrala värderingar, plikter och prioriteringar, samt ett sätt att förtydliga yrkesverksamhetens samhälleliga betydelse. De etiska reglerna har också en politisk betydelse, genom att de beskriver inför andra yrkesgrupper den verksamhetsetik ett yrke har, samt tryggar därigenom det egna yrkets säregenhet. 

Den professionella personen vågar stå för den egna yrkeskårens beslut till fördel för allmänhetens eller individens bästa i egenskap av professionell läkare, jurist eller lärare. Det kan vara fråga om en lärare som varnar i media för elevernas växande användning av droger, brist på undervisningsmaterial i skolor eller mögel i skolbyggnader. 

Den professionella är mer insatt i ett problem, än någon annan yrkesgrupp och tar samtidigt ett etiskt ansvar. Bristande utbildning, moral, etik och ansvar kan få allvarliga följder, samt otillräcklig förståelse för den egna verksamhetens konsekvenser och verkan. En elev är tvungen att komma till skolan (om föräldrarna inte ordnar undervisning själva) med hänvisning till att vi har läroplikt, eleven är även ofta omogen att avgöra om undervisningen bygger på allmänt vedertagna normer och värderingar i vårt samhälle. Ur den synvinkeln måste läraren vara professionell och omfatta professionens kriterier, på samma gång som läraren får/ofta måste, autonomt utföra sitt arbete. 

Läroplanen

Skolans politiska dokument, läroplanen, påverkar skolarbetet i hög grad. Nuförtiden förnyas den med tio års mellanrum. Den påverkar lärarnas vardag i och med läroplansarbetet, så att ibland är det kommittéer som tolkar det politiska styrdokumentet och som senast, lärarna togs med i processen. Så aktiv påverkan av politiska beslut på eget jobb har sällan andra branscher, förutom det senaste försöket till omändringar inom social och hälsovård i Finland under senaste regeringen. Det måste ha varit turbulent för många inom branscherna, när det rådde demokratiskt ?kaos? i beslutsfattandet.

2. Begreppet professionalism

Allmänt

Begreppet professionalism

I den Svenska akademiens ordlista (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/) över det svenska språket beskrivs profession som synonym med yrke eller fack och professionell som yrkesmässig, i motsats till amatör. 

Att professionalisera är att göra professionell. 

En yrkesutövare beskrivs som yrkesman, yrkeskvinna, expert, professionell samt kompetent.  

Kompetens

Kompetens beskrivs som en tillräcklig skicklighet eller behörighet. En kompetent person är skicklig, duglig eller behörig. En expert är sakkunnig eller sakkännare. 

I vardagligt tal används begreppet professionell i vidare bemärkelse. En professionell fotbollsspelare har fotboll som yrke och får sitt levebröd av spelandet. En amatör kan vara mycket skicklig, men lever inte på sitt spelande. Begreppet professionell kan även användas som beskrivning på någon som till exempel spelar tennis speciellt skickligt: ”Han spelar som ett proffs!”. Professionalism kan även ses som en rättighet att använda en yrkesbenämning eller att få utöva yrket i praktiken i yrken med legitimationskrav.

Professionalism kan även ses som uttryck för; 

1. fördjupad kunskap och expertis inom ett område, 
2. kontroll av kunskapsutvecklingen inom ett yrke i form av, livslångt lärande och erfarenhetslärande, 
3. gemensam, ofta lång och akademisk utbildningsgrund, 
4. eget fackspråk, 
5. autonomi i form av frihet/makt kontra ansvar, självständig utveckling av yrket och yrkesskickligheten, 
6. en gemensam moraluppfattning och etiska ställningstaganden samlas inom många yrken kårens erfarenheter av insikter i det professionella objektet från generation till generation, med hjälp av forskning, dokumentation och utbyggd infrastruktur för kommunikation medlemmar emellan. 

Av denna orsak är inte den professionella yrkesutövaren begränsad till den repertoar av handlingsstrategier som hon lärt sig på egen hand, utan har en gedigen bas av samlad erfarenhet att utgå ifrån. Dagens expert kan ses som en person som bygger upp ny kunskap. Det är inte lika viktigt som tidigare, före internet, att minnas information utantill, utan det är viktigare att tänka, innovera och ifrågasätta. 

Viktiga utbildningsmål blir således förmåga till lärande, slutledningsförmåga, reflektion, att kunna dra nytta av feedback, en positiv och analytisk kritisk hållning, problemlösningsförmåga, kreativt tänkande, nätverksskapande, kommunikation, förmåga till samverkan samt vilja att agera ansvarsfullt. Ur bredare synvinkel är det fråga om livsbehärskning, kommunikation, ledarskap, innovation och att möta förändring.

Relationen mellan lärarskap och professionalism

Relationen mellan lärarskap och professionalism har länge varit en omdiskuterad fråga. Professionalism har beforskats aktivt sedan 1930-talet. Lärarna har ansetts som mer eller mindre professionella och professionalism har definierats utgående från samhälleliga aspekter.

Lärarprofessionen har utvecklats från en betoning av teknisk undervisningsförmåga och kunskapsbetonande syn på 1960-talet, till en betoning av reflekterande undervisning med en konstruktivistisk kunskapssyn på 2000-talet. 

Denna diskussion kring lärarprofessionalism kan även relateras till den grad av självständighet lärararbetet ges. 

*Om lärararbetet ges en självständig ställning, fordras det  färdighet och vilja för livslångt lärande, etiska ställningstaganden och ansvar, utbildning för behandling av värdefrågor, autonom professionalism samt utveckling i samverkan med andra kolleger.

*Om lärararbetet ges en underlydande ställning, innebär det strama normer och instruktioner av beslutsfattare och politiker samt mätning av resultat. Lärare blir undervisningstekniker, som förverkligar instruktioner, utan möjligheter att utveckla undervisningen och delta i utvecklande pedagogiska diskussioner. Lärarutbildningen blir kort och praktisk. Denna diskussion kring lärarens självständighetsgrad kan även anknytas till decentraliseringsivern i norden i slutet på 1980-talet då finska lärarna gavs ökad frihet att tolka läroplanen, vilket även textilläraren upplever i arbetet på 1990-talet. 

Hansén (1997) intervjuade 19 klasslärare år 1992 om deras föreställningar kring sin egen lärarprofessionalism i sin studie: ”Jag är proffs på det här”. Klasslärarna i Hanséns studie framhöll sig naturligt och självklart som professionella när de skildrade och begreppsliggjorde sitt arbete. Hansén (1997, s. 136) reflekterar dock över några aspekter gällande lärarnas professionalism. Om vi utgår från att lärarna är professionella, så kan vi anta att de arbetar i en professionell organisation. Det vill säga, att de arbetar i en organiserad verksamhet, som utförs av professionella aktörer. 

Å andra sidan, om kriteriet för en professionell eller lärande organisation är, där medarbetarna inte endast förmedlar och använder kunskap, utan också skapar och utvecklar sitt arbetsprogram så representerar de intervjuade lärarna enligt Hansén ett semiprofessionellt yrke. Om kriteriet däremot är en professionell yrkesutövare som handlar på basen av en specialiserad kunskap, som dels förvärvats via den grundläggande utbildningen, dels via praktik, så är klassläraren professionell enligt Hansén. Utgående från ovanstående resonemang verkar det som om klasslärarna har till en del en annan uppfattning om lärarprofessionalitet än forskarna, lärarna poängterar yrkesverksamhet, medan forskarna betonar utveckling av professionen.

Litteraturen nämner två inriktningar inom professionsrörelsen, en etiskt-politiskt och en teknokratiskt inriktad. Den etiskt-politiska strävar efter ett lärande demokratiskt samhälle och har anknytning till lärare som forskare rörelsen, emedan den teknokratiska synen ser läraren som en kunskapsauktoritet

Jag undrar hur det är idag? Vad skulle klasslärarna svara? Jag tror det finns en akademisk självklarhet i nyutbildade lärarnas tankesätt, på samma gång som de möts av den utmanande praktiken. Läroplansförändringarna har enligt mig varit stora under senaste 50 åren. Från en mycket styrd teknokratisk syn till dagens projekthandledare. Även om jag själv förverkligade många projekt under min arbetskarriär, på frivillig basis, så undrar jag om det var en bra idé att lyfta fram projekt som "det nya" som alla ska göra.  Det verkar som man ville ge intrycket av att hänga med i utvecklingen och interagera med samhället. Efter över 30 år på fältet, kan jag tycka att vissa förändringar är konstgjorda. Saker som lyfts fram har ofta funnits redan på frivillig basis. Å andra sidan lyckas man med dessa medel att bredda passiva lärares bekvämlighetszon. Personligen skulle jag hellre se ett större spektrum av frihet ovanpå minimi kraven för läraren. 

Enligt egna erfarenheter så ser jag vissa fördelar och nackdelar med projektarbete. Återkommer till dem.

Vad är avel?

Hjärna och hjärta i avel

Vi utgår från att du vill vara en seriös uppfödare och satsa på kvalitet. Du vill göra ditt bästa, du ser att du har råd, tid och kapacitet. Och framförallt hjärta. 

Hur vi än satsar på kunskap, gentester och hälsokontroller, så är vi bara människor - och ska inte tro heller annat. Om du vill vara uppfödare, inte laborant, så tänker du med hjärnan och låter hjärtat vara med. Det är självklart att du vill få fram så friska avkommor som möjligt och det har blivit populärt inom vissa kretsar i hundavel att gentesta. I Finland önskar man att de flesta gårdshundar skulle testas. Jag tycker att testning är mycket intressant och använder det som hjälpmedel själv också. Det som jag funderar på är om vi vet tillräckligt om gener ännu. Det vill säga, kommer det att dyka upp nya genkombinationer i framtiden, kanske ännu svårare sjukdomar? Min poäng är det, att om vi "hysteriskt" vill få bort ALLA fel från avel, t ex även sjukdomar som kommer vid hög ålder eller "defekter" som inte stör djuret, så kommer vi att begränsa avelsmaterialet till så smått, att det inte finns utvägar till slut? Vi har bara några exemplar kvar, alla medelmåttor är bortavlade och de kan inte användas tillsammans alltför många gånger. Missförstå mig inte, jag tycker absolut att sjuka djur inte ska användas, men medelmåttor är däremot viktiga tror jag. Vi ska inte förblindas av pokaler och vinster. I avel behövs någon annan ledstjärna också.

Vad påverkar lynnet?

Lynnet påverkas av arv, modern, skötsel, miljö och skolning. Hästars reaktivitet, känslighet för omgivningen och temperament går ofta i arv. Moderns beteende, speciellt stress kan påverka avkommorna negativt. En frisk, välmående mor, som har mjölk är naturligtvis viktigt, men det blir inte alltid så. Ett reaktivt föl kan i goda händer fä utlopp för sin reaktiva känslighet genom att energin riktas mot något som är till människans fördel. Om det inte lyckas kan det bli farligt och mycket besvärligt. 

Uppfödarens verklighet

Det kommer motgångar, förlossningen går inte som det ska, någon eller alla valparna dör, tiken dör, tiken har inte mjölk, tiken godkänner inte valparna, valparna äter inte, valparna har sjukdomar, det fattas kroppsdelar, mm. också DÅ ska du vara uppfödare med ansvar. Jag tycker uppfödning är att vara mormor, en mormor som bor med familjen.



Det finns vissa motsägelser i avel, precis som i livet annars också. Lite krasst kan vi säga att avel bygger på människans lust att forma världen enligt eget behov. Det har lett till många bra saker, likasom till många dåliga. Vi är också en del av evolutionen, det är inte du och jag som har påverkar situationen i världen, utan det är en följd av många generationers inverkan på miljön.

Har du tänkt på att det sker avel också i hundfabriker? Vid avel bestämmer människan vilka djur som kombineras. Det görs även i hundfabriker. Allt är  människans händer. Vid god avel försöker man sitt yttersta för att kombinationen ska vara frisk och få friska valpar. Man använder inte sjuka individer, närbesläktade eller olämpliga. 

Avel sker inte när vildhundar korsas med varandra. Avel innebär val och planering.

1. Professionell?

Bakgrund

Under rubriken lärarens professionella utveckling kommer jag att publicera en serie av inlägg gällande lärare, professionalitet och professionell utveckling. Texterna grundar sig på mitt forskningsintresse under åren 2000-2004, som avbröts p g a hälsoskäl. Materialet är delvis "gammalt", så texten har redigerats i dags dato och är således inte i sin ursprungliga form. Texten har gjorts läsarvänligare genom att källhänvisningarna flyttats till källorna i stället för att finnas i den löpande texten. Källorna är dock gamla jämförelsevis med forskningens krav. 

Texten är till sin form akademisk och följaktligen en aning stelare än vad texten i denna blogg vanligtvis är.  Eftersom jag väljer att publicera mitt arbete i min blogg, i stället för i akademiska världen, finns det rum för egna tankar och funderingar. Allt behöver inte hänvisas till källor.

Du kanske undrar varför jag publicerar mina akademiska texter i min blogg från Sagobacken? 

Det beror på att allt vi gör med hästar och hundar, samt vårt handarbete knyts ihop av pedagogik!

1. Vad innebär professionalitet?

Begreppen professionsgrund, professionell, profession och professionell utveckling kan beskrivas som  

• Professionsgrund d v s innehavare av utbildning inom professionsfältet
• Professionell person, innehavaren av professionsgrunden utövar yrket, 
• Profession är själva arbetsuppgiften, jobbet som kräver en professionell utövare med professionsgrund
• Professionell erfarenhet fås i arbetet
• Professionell utveckling kan definieras som en målmedveten strävan att utvecklas i arbetet genom fortbildning, studier och annat. 

Om vi jämför med ett körkortsexempel, så motsvarar bilskolan lärarutbildningen. Den som fått körkort är professionell, den som har egen bil att köra med har en profession och den som fortsätter att köra och utvecklas som bilist utvecklas professionellt.  Den professionella erfarenheten fås delvis omedvetet, genom arbetserfarenheten.  Utveckling på djupare nivå fodrar en mer systematisk, planerad och målmedveten aktivitet.


Enligt min definition vill den professionella personen lära sig mer om sitt arbete och dess förutsättningar. Hen söker och använder vetenskapligt grundad kunskap, har en holistisk syn på kunskap och inlärning. Hen kombinerar teori och praktik i sin verksamhet. Hen planerar, förverkligar, utvärderar och strävar till att lära sig av verksamheten. Detta fodrar stor motivationen och vilja att utvecklas. Hen strävar till att utvecklas som person i sin yrkesroll genom ökad självkännedom, medvetandegörande av den egna arbetssituationen, utgångspunkter genom reflektion.

I dagens läge ställe jag mig kritisk till min definition av professionell utveckling. Det är enorma fordringar jag ställer på den person, som vill utvecklas, ska klara av. Det måste finnas ramar inom vilken arbetsmängden ska hållas. Den här definitionen leder till att de som är intresserade kan känna att de måste jobba ännu mer och den mindre intresserade kan tycka att det inte är värt besväret. Jag är ändå glad att jag försökte leva upp till mina ideal. Det var en intressant erfarenhet, även om jag idag anser att den måste skräddarsys. Den milt intresserad behöver få minimimål och den överpresterande behöver få ramar för arbetet och uppmuntras sköta sin hälsa och sina relationer. Jag var själv överpresterande, vilket ledde till att jag till slut inte orkade, trots att jag var motiverad, fängslad av att hitta svar och mycket intresserad.

Begreppet professionalism

Utveckling av kollegial professionalitet

Några punkter som jag märkt hjälper att

finna ro i livet.

Att känna tacksamhet är en känsla

Att vara artig och tacka, är inte riktigt samma sak som att känna tacksamhet. Tacksamhet är så mycket mer. Tacksamhet betyder inte att allt är bra, att du är framgångsrik, frisk och vacker. Nej, det kan vara precis tvärtom. Tacksamhet kan förfinas av livets motgångar, förluster och misslyckanden. Jag brukar tänka att det finns alltid någon som har det bättre, men det finns också alltid någon som har det sämre än jag.

Att fokusera på frågor som varför just jag (oftast när det gäller något negativt), är fullständigt onödiga och gör mig arg. Varför inte just du? Varför tycker du att just du ska slippa?

Det finns människor som känner tacksamhet fast de råkat ut för saker vi inte ens vill tänka på. De kanske har förstått att inget i livet är självklart - svart eller vitt- och att utmaningar kräver tålamod. Att stampa i marken med världens raseriutbrott botar inte cancer, väcker inte döda eller tar bort ondskan från världen. Det kanske lugnar genom utloppet av frustration, men det ändra sällan något viktigt.

Den tacksamma känner hopp

Den tacksamma har inte gett upp. Livet är livet och när man lever sker saker. Den tacksamma ser utanför de mörka molnen och den svarta natten.

"Efter regn, kommer solsken". 

Allt är svartast om natten

Tacksamhet = här och nu

För att känna tacksamhet, behöver du glömma dina mål och planer, dina prestationer och listor för en stund. Koncentrera dig på att andas lågt nere och slappna av. Kan du känna tacksamhet för ditt hjärta, dina lungor och alla andra organ?

Tacksamhetsdagbok

Skriv ner några saker du är tacksam för varenda dag. Tacksamhetsdagboken är bra att ha den dagen när allt känns hopplöst. Den visar att det finns ett större perspektiv på ditt liv liv, än det som känns nu.

Tacksamhet

Jag tänker ofta på det, hur tacksamhet påverkar hur jag mår. När jag tänker på saker jag är tacksam för, blir listan ibland så lång att jag kunde fortsätta och fortsätta. När man börjar fokusera på tacksamhet, tänker man ofta på prestationer och ägodelar, människor och hälsa, globala värden.

Destu längre man håller på, så börjar tacksamhetens innersta väsen att smyga sig fram. En äkta tacksamhet för nuet, att få vara här just nu. Det betyder inte att allt är perfekt, långt ifrån. Det blir en alltmer djupare inre resa.

Att minnas

ljuspunkter i sitt liv

Att ge

Man blir inte enbart glad av att få, utan kanske ännu gladare av att ge. Att ge bort det vi inte behöver till någon som gör det, kan ge bl a en lättnadskänsla. Att ge gåvor och saker är ett sätt att visa sin tacksamhet på, visa sin uppskattning, men ord kan också fundera som gåvor. 

Att vara närvarande och lyssna aktivt, att visa äkta intresse kan värma länge. 
Att genuint se den andra, visa uppskattning för dens goda sidor kan lyfta någons dag.

Egentligen är den tid vi ger till andra, den finaste gåvan vi kan ge, det är också den som är mest begränsad. Vi kan inte ge av överflöd, för vi vet inte vad vi har. 

Likaså är andras tid en fin gåva till mig. 

Likaså är min egen tid en gåva till mig själv.

Vad motarbetar välmående?

Cynism
Rädsla
Negativ stress
Avundsjuka
Bitterhet
Passivitet
Offertankar

Om du blir stressad

  kom ihåg att andas, 
långt ner från magen, mot nedre ryggen

prioritera hårt, 
gör lätta uppgifter först

gör EN sak i taget, 

Ta tid för att slappna av, vila, fokusera

gör det inte mer komplicerat än det är

Ta tid på att fundera på vad som är viktigt för dig
Vilken stig är DIN
Vilket ljus strävar du mot?

Vinna <-> Vardag

Inom senaste år har tävlingshästars skötsel och hantering varit på tapeten i otroligt många forum. Det är inget nytt fenomen, hittade ca femton år gamla hästtidningar där rollkyr och betsel diskuterades. Att försöka klara sig eller vinna med fula konster är inte heller nytt. Hittade en lista förbjudna sätt att att få hästen att springa snabbare, vilket betyder att att även dessa sätt använts.

Man kan nå en viss platå av framgång med våld, piska och fula metoder, MEN
eftersom man:

• inte lärt sig något
• inte utvecklats
• brukat våld på muskler, senor och ledband
• brukat våld på sinnet

kommer man att rasa till startpunkt eller under den, fort loppet eller tävlingen är över.

I Hevosurheilu 22.3.19 (huvudredaktör Stina Ikonens kolumn) diskuteras Aki Hinsanens verk Vinnandets anatomi. Hintsanen betonade att välmående inte är en följd av framgång, utan att framgång kommer som en följd av välmående. Detta gäller både människor och djur. 

Hintsanens filosofi bygger på sex delfaktorer: 

1. allmänna hälsotillståndet
2. biomekanik - rörlighet och muskelstyrka
3. fysisk aktivitet
4. näring
5. vila och 
6. psykisk energi

I de bästa träningsmetoderna förstår man kropp och själ som en helhet. En psykiskt, fysiskt eller socialt utmattad person uppnår sämre resultat.

Man behöver dock inte vara toppidrottare för att förstå detta. Vi kan ta till oss detta gällande hästar (och det gör vi också), men även överföra det till vår vardag om det så gäller hem, skola eller arbete. 

Försök inte bli perfekt, försök bli det bästa jag du kan bli!  Eller bara lite bättre ;)

Batterierna måste alltid laddas lite mer, än vad som behövs av dom. 

Kör inte slut på dina batterier!

I samma tidning samlade psykoterapeut Harri Virtanen tio punkter som travkuskar kunde använda.
Jag omskriver dem, så de passar oss.

1. En prestation börjar med att ditt privatliv är i balans och med att du sköter om dig själv. Om du har ett väldigt passionerat förhållande till din hobby, ditt arbete eller din idrottsgren, så se till att du har också annat liv. Det kan vara vänner som inte har samma hobby, andra intressen eller familj och skola/jobb.
2. Skapa egna rutiner gällande förberedelser. Jag har satsat på att alla gör lite stallarbete innan vi rider. Det tar bort största spetsen av nervositet, stress eller annat som upplevts under dagen eller  alltför starka känslor innan vi hoppar upp på hästryggen. När vi mockar hinner vi prata om dagens händelser och landa. Om ryttaren är väldigt spänd, är det lättare att lugna sig och slappna av, när man är en aning fysiskt trött.  Före hundutställningar, tävlingar eller happenings strävar jag till att förbereda trimning, kläder och skor, bilen, utrustning mm enligt en lista. Man är ofta nervös innan en tävling och kan därför glömma saker eller göra något tokigt (tappa saker i golvet mm). Om allt går på rutin blir det lättare och lättare. När jag börjar på något nytt är det inte viktigaste att genast vinna, utan analysera situationer och hitta vettiga lösningar.
3. Lär känna dig själv i tävlingssituationer. Pirrar det i dig? Behöver du vara ensam eller vill du folk runt dig? Hur är din häst/hund, behöver den få sova, värma upp sig eller tränas lite? Någon hund kan man ta direkt från boxen i ringen och någon annan måste man promenera med för att den inte ska explodera av glädje. Någon sover djupt i boxen och är sömnig och stel en stund när den kommit ut. 
4. Kom ihåg att hästen/hunden är din jobbkompis. Ni är ett ekipage. Ni är ett. Ni är inte där för att kämpa mot varandra, utan kämpa tillsammans. Lämna aldrig en häst psykiskt ensam. Våra försvinner från platsen. Kommunikationen mellan er är det absolut viktigaste!
5. Om nervositeten överraskar dig. Händerna darrar, musklerna stelnar och andningen blir kort- andas djupt några gånger, gäspa (vårt eget tips, det använder vi ofta). Koncentrera dig på din hund eller häst och tänk inte på dig själv. Analysera absolut inte dina reaktioner. -flytta din koncentration till djuret, omgivningen, domarens instruktioner, funktionärer och det du ser och hör. Hälsa på dina medtävlare. Prata något om vädret, platsen, cafe't :D. Tala med ditt djur (på dressyrtävling bara tyst i huvudet). Kämpa inte emot spänningen, utan se det positiva i det. Jes, jag orkar springa bättre när jag är nervös, jag är skärptare i kroppen mm.
6. Lita på dina instinkter och känslor. Största delen av dina beslut är omedvetna och sker inom nån hundradelssekund. Jag brukar tänka att jag vill förmedla till mitt djur att jag är glad för att jag får vara där just med den. Le i ringen eller på plan. Sen brukar jag följa med att inte förmedla busglad. Då tar jag genast lite tillbaka och påminner om uppgiften. Jag tycker bara det är så sorgligt om man ser arg ut på tävling. Det är ju frivilligt och många fotar.
7. Risker hör till tävlingar, speciellt när du börjar bli mer rutinerad. Du kan be det lilla extra, men vara förberedd på att det kan slå över.
8. Bete dig sakligt och trevligt mot dina tävlingskumpaner. Då har åtminstone du betett dig bra.
9. Medge missar och mokan. Konstatera dem, ta lärdom, men låt dem inte påverka din självkänsla eller ditt självförtroende. Ta emot kritiken sakligt, men osakliga kommentarer kan du glömma. Om någon kilar dig, kommer för nära för att skapa oro, ger fula blickar, ser nedlåtande, suckar, kommenterar fult -  ta det som en komplimang! De skulle inte göra det, om ditt djur inte ansågs hota dem i tävlingen. Räta ryggen och var skärpt. Du kan be sakligt dem t ex ta ett steg framåt, överdriva oj oj sorry det var min tur och skratta. Säger de fult om djuret kan du säga  att den är bäst för dig! osv.
10. Bygg din självkänsla på teamarbete, teknik, uppgifter. Låt aldrig den dumma papegojan på axeln börja  tjata om något negativt. 

Det du tänker på- det kallar du!