Analytisk och holistisk

Det har ju blivit så populärt med dödsstädning, d v s man städar så att efterkommande inte ska ha så mycket jobb. Min dödsstädning fokuserar på att gå igenom tankar som jag under stresstider tänkt att det där borde jag tänka på eller ta hänsyn till. Det har resulterat i kassvis av urklipp och häften. Som ni säkert gissar är det inget som jag kommer att klara att gå på djupet med, men vissa saker vill jag lyfta fram. Till exempel det här med analytisk och holistisk, som blev så populärt på 2000-talet bland lärare. Paret Dunn & Dunn fann att en del av oss tänkte steg för steg och andra ville få veta helheten först, sen fanns det de som kunde båda. Lärarna uppmuntrades planera och producera inlärningsmaterial för båda sätten att lära sig. Som med mycket, ses inte inlärningen riktigt från den synvinkeln mer, men upplägget inspirerade mig att fundera på detta med hästar...

Analytisk och holistisk

Kort och gott såg man att analytiker behövde en tydlig sekvens i upplägget,rubrik, mellanrubrik, detaljer, logisk följd, konkreta och tydliga uppgifter... Den holistiska vill höra helheten före detaljerna. Holistikern relaterar till egna erfarenheter, behov, känslor och metaforer/anekdoter/analogier. Föredrar bilder framför löpande text och uppskattar udda inslag.

Jag kom på...

att hur mycket av dessa som ingår i vårt liv med hästar. Man kan nog inte som hästmänniska bara fokusera på det ena. Givetvis kan vi ha ena sidan starkare än den andra, men vi HAMNAR att utveckla också den svagare.

Jag brukar säga att hästägandet är för pedanter (analytisk)! Med det syftar jag på hur den självdisciplin och noggrannhet hästägandet kräver. Hästar är enormt känsliga för foder, händelser och behandling. Foderstaten påverkar hästens fysiska hälsa, men också psykiska. Obehagliga händelser i vardagen kan leda till flera års problem, t ex rädslor och deras känslighet för våra känslor , gör att vi behöver ha en viss kontroll på oss själva, vad vi tänker och känner. Hästar och utrustning kostar mycket. Ju pedantare vi orkar vara, destubättre kanske utrustningen håller och destu friskare hålls hästen. Men, efter att jag sagt detta, måste jag säga att det finns en gräns när allt detta svänger emot den pedantiska personen. Det sker när människans pedanteri övergår i rädsla att göra fel, misslyckas, klara av oväntade situationer, eller oförmåga att ge feedback till hästen.

Den holistiska ryttaren kanske sköter och rider på inspiration och använder sina känslor som motivator, men kanske också som straff för hästen. Det finns en sbsolut styrka i att ha kontakt till sina känslor och därmed kanske kunna kommunicera med hästen, men det är också en risk. Ryttare som får häst som häst att bli het, vilket kan bli farligt, men sen finns det den sidan att man faktiskt lyssnar på hästen och ser den som helhet och individ.