I sommar hade vi två läger, det första lägret hade hoppning som tema och det andra lägret fördjupade vi oss i boken, Proffsryttarens ridlära.
Under hopplägret tränade vi sitsen och ridvägar. Vi hoppade för det mesta kors och satsade på kvalitet i sits och ridvägar. Vi hoppar ganska sällan med våra hästar, så vi poängterade hästarnas drive mot hindren och på deras självförtroende. Vi ville att de skulle tycka om att hoppa och satte dem inte i situationer de inte skulle klara av.
Förstås var vi ute i terrängen och gjorde många saker som hör till ett läger.
Det blev enbart ett foto av hoppträningen. Ingen hade tid med att fota ;)
Även på dressyrlägret var temat kvalitet. Vi kombinerade teori med praktik så att vi höll en morgonpalaver med planering av dagen och teorigenomgång. Med teoretiskt intresserade, analytiska och målinriktade ridelever var detta en succé. 👌
Vi plockade ut lämpliga delar ur:
P. Hölzel, W. Höltzel & M. Plewa (1995). Proffsryttarens ridlära
speciellt satte vi tyngdpunkten på styckena kring motion, mental träning (avspänning, kroppskänsla, förberedande övningar, koncentration och positiv inställning) och grundläggande arbete (lösgjordhet och lydnad). Boken är gammal vid det här laget, men beskriver övningarna på ett trevligt sätt. Pragmatiker som jag är får jag alltid lite extra kicks av att förverkliga ridteori.
Jag och djurklubben med mig har nu som då skött om mina bekantas höns. Hönsrasen är en gammal stam från Piikkis, som var i risk att försvinna. Det blev väldigt populärt att ta av dem i privata små gårdar. De flesta lever ett riktigt gammaldags hönsliv. I dag fick jag fem ägg som tack för skötseln. Jag skulle väldigt gärna vilja ha egna höns, men så länge jag får sköta bekantas så är jag nöjd 😊
Än en gång inspirerad av Miia Lahtinens kolumn i Hevosurheilu!
Jag 7-8 år gör mig färdig för ridlektion med Härmeli.
En
sak som jag funderat på är ridstallet som "erbjudare av produkt" eller som en "service instans". Jag syftar på stallet som en plats för sadlade, genomridna och högt
skolade "saker" som under lektionens gång ska prestera på högsta nivå,
utan att värmas upp, utan att ryttaren behöver anstränga sig för att lära
sig, utan att ryttaren behöver ta risken att bli smutsig genom skötsel av hästen eller det allra värsta, märka att ridning i sin enkelhet är relativt svårt att lära sig.
Vart försvann självrannsakan och självdisciplinen? Om man i misstag på 1970-talet klagade på hästen under en ridlektion - visades man porten! Om man behandlade hästen hårdhänt - visades man dörren, med orden från Strömsholms ridhusvägg "Där konsten tar slut, tar våldet vid". Det var en orättvis behandling av hästen som var otänkbar, jag skulle aldrig ha täckts eller vågat svära på en ridlektion! Skulle inte ens ha kommit på det! Samma disciplin krävdes av hästarna, de skulle bete sig, annars vispade spöet. Både pedagogiken, etologin och olika träningsmetoder gått framåt, vi vet att det finns mjuka metoder att skola djur. Ridläraren skriker inte heller röd i ansiktet till sina elever. Det fanns dock många bra saker, s k horsemanship, en tradition som överlevt och slipats under tusentals år som är värt att behålla i nutid!
Det var även otänkbart att tänka på sig själv före hästens välbefinnande. Man skulle ALLTID sköta hästen först innan man skötte sig själv. Värderingen av hästen var stor.
Under senaste 20 åren har vårt säkerhetsorienterat
tänkande ökat avsevärt. Vi har allt bättre utrustning, vilket är bra! Glöm hjälmarna med gummiband under hakan eller i värsta fall på hjälmen, gummistövlar utan tåförstärkning och säkerhetsvästar hade vi inte ens någon aning om. Fokusering på säkerhet med tanke på utrustning är tve-eggat. Att lära sig "läsa" hästar är också en säkerhetsfråga som inte får glömmas i rustningsivern.
Man tager vad man haver utrustning på 1970-talet.
En annan sak är att vi minskat på de s k stallflickorna som hade egna och kära sköthästar. Vissa hästskötare försvarade sina hästar svartsjukt och hade ibland svårt att dela dem med andra. Föräldrarna var rädda att barnen att barnen utnyttjades som billig arbetskraft och skattemasen undrade om skötarna kompenserades svart. Jag förstår att ridskolor övergick till utbildade hästskötare för hästarna. Personal kan ges ansvar, de har rutin att handskas med hästarna, lönefrågan blir klarare, hästarna blir proffsigt skötta och utrustningen hålls i skick. Ur stallägarens synvinkel löses säkerhetsfråganlättare så här. Elever ska undervisas, handledas, övervakas och allt som görs behöver dubbelkollas. Eleverna behöver läras att läsa hästens språk och reaktioner, lära sig rutiner s s rykta, putsa hovar, sadla och tränsa, leda hästen ut och in i boxen, sadelgjorden spännas, stigbyglarnas längd kontrolleras, samt kunna iaktta om hästen verkar sjuk, har sår eller känns varm i benen. Allt detta kräver koncentration, förutseende, aktivitet, styrka och teknik, ansvarstagande, ledarskap m m. Elever kan även råka ut för oväntade situationer och behöver läras problemlösning, prioritering och framförallt lära sig att reagera och agera. När en häst springer ut från boxen behöver man kunna analysera situationen snabbt och klura ut hur man får fast hästen utan att skrämma den allt längre bort.
...>
Tyvärr är det så att man behöver få vara med hästar för att lära känna dem som djur, det är inget man lär sig under en timmes ridlektion. Att känna hästen tar mer än en livstid! Dessutom, ju bättre du förstår dig på hästen, destu bättre kan du förutse dens beteende och på så sätt minskar olycksrisken. Att sköta hästen, fodra den mm för dig närmare hästens värld.
Jag önskar att ingen
stallägaren någonsin ska behöva uppleva en olycka eller råka ut för
något som kan ses som dålig hästhållning. Ändå är jag fundersam över att om
vi "curlar" barnen överallt, kommer våra barn småningom att förlora många viktiga erfarenheter som behövs senare i livet.
Miia
Lahtinen (Hevosurheilu, 44/16) påtalar fenomenet där utländska
hopptränare (för 200-300€ i timmen) bjudits till Finland för att träna våra ungdomar och att en stor del av tränarens
värdefulla tid går till att bära bommar (i
bästa fall i sällskap med ridläraren), medan föräldrar och vänner samt fotografer sitter på
läktaren utan att röra ett finger.
Poängen
är, att lära genom att göra, verkar bortglömt. Att bygga en bana är
inte så enkelt att det inte skulle löna sig att delta, lyssna på
motiveringar, räkna steg och kolla rekommenderade ridvägar.
Lyssna
och följa med, utan att direkt bli undervisad! Samma gäller att titta på
hur andra gör. Följa lektioner, se vad ryttaren gör och lyssna på
lärarens instruktioner.
En
ridträning innehåller många olika delområden t ex psykologi, fysiologi,
fysik, etologi och teknik. Att hålla reda på alla områden under timmens
gång kan bli övermäktigt, men en lärare kan förenkla uppgiften, så att
den blir möjlig att genomföra.
I stället för att koncentrera sig fullt på att vara aktiv på olika sociala plattformer på nätet, lönar det sig koncentrera sig på att se och lyssna, samt enligt Miia, att hjälpa
till med att lyfta bommar och hålla banan ren.
Inspirerad av:
Hevosurheilu 44/2016, s. 5 "Puomit kuriin", Miia Lahtinen
Tara har fem föl av vilka jag har behållit två Bambi (Taran Aurinko, född 2008, far Ukkosen poika)
och
Mirella (Taran tyttö, född 2012 far Friisin Paletti). Tara har även ett
föl med Auran Aapeli och ytterligare två föl med Friisin Paletti.
Auringon Valo
Min första bekantskap med Ukkosen poika kom via
Auringon Valo, en unghäst som jag köpte av hans uppfödare Marjo
Kylmänen. Auringon Valo var helbror med Ukkosen poika.
Ukkosen poika
(mor
Täti Moonika, Far Pikku Ukkonen). Ukkosen Poika kallas ofta UP. När Up
föddes hade finska hästars färger minskat i antal och endel höll redan
på att försvinna. UP föddes 1998 en stormig dag i juni och blev den
fjärde voikkon i Finland på den tiden. De andra var Täti Moonika, Lantin
Lento och Halokeeni. Alla har sitt ursprung i stoet Lilli f. 1957.
Täti Moonika
Att Täti Moonikas mor också heter Lilli är en slump.
Hon lär ha varit rödfux. Lilli lär tidigare ha varit ett vanligt
hästnamn förr i tiden. Täti Moonika, som är 32 år idag, fick åtta föl
varav Auringon Kajo blev den sista.
Elektriciteten hade gått och det var mörkt i stallet när Marjo kom
hem från jobbet. Hon berättar att det kändes overkligt när den ljusa,
blåögda lilla varelsen med lockig man stod i boxen.
Meillä on usein ratsastajan perusjaksolla paljon liinassa ratsastamista jolloin harjoittelemme hevosen liikkeeseen sopeutumista käynnissä, ravissa ja laukassa, parantelemme tasapainoa pikku hiljaa eri liikkein ja jumppaamme jotta parantaisimme liikkuvuutta. Tässä Hertta on jo kokeillut perusharjoituksia ja haluaa nostaa vaikeustasoa. Haasteemme on että meillä ei ole vikellykseen täysin sopivaa isoa,m pitkärunkoista ja leveäselkäistä hevosta, meillä kun on pienhevosia eikä meillä myöskään ole vikellysvyötä ja patjaa.
Treenaamme siis olosuhteiden mukan. Mutta :) meillä on kiltit ja lujahermoiset hevoset jotka eivät pienestä säikähdä ja Hertta jolla on vuosien balettitreeni takana - ja sen myös huomaa 👍mikä on tosi kivaa. Jokaisella meidän talliporukalla on omat vahvuudet joten yhdessä olemme aika "combo". Tässä pienet maistiaisetmeidän harjoitteluista.
Hiukan faktoja vikellyksestä
Perusliikkeet (compulsories)
- vaativat vikeltäjältä monipuolisia taitoja kuten voimaa, nopeutta,
tasapainoa ja notkeutta
- seitsemän:
selkäänhyppy
perusistunta
polvivaaka
mylly
sakset
seisonta
lankku
Kaikki liikkeet alkavat perusasennosta eli istuvasta asennosta ja
myös päättyvät tähän asentoon, kun liike on kestänyt vaaditut neljä
laukka-askelta.
Perusasennossa vikeltäjä istuu lähellä vikellysvyötä
selkä suorana ja katse eteenpäin pitäen molemmin käsin kiinni
vikellysvyön kahvoista.
Selkäänhyppy
vikeltäjä juoksee ympyrän sisäpuolella eli
hevosen vierellä vasemmalla puolella laukan tahdissa, tarttuu molemmilla
käsillä vikellysvyön kahvoihin (otteita on useita erilaisia) ja
ponnistaa laukka-askeleiden antaman vauhdin avulla hevosen selkään
heittäen oikean jalan korkealle hevosen lautasten yli.
Perusistunta
muistuttaa perusasentoa. Siinä vikeltäjä istuu
selkä suorana. Olkapäästä kulkee suora linja lonkan kautta kantapäähän,
varpaat osoittavat alaspäin. Vikeltäjä nostaa kädet suorina sivuilleen
niin, että sormet ovat suunnilleen silmien korkeudella.
Polvivaaka
vikeltäjä nousee ensin polvilleen pitäen
kahvoista kiinni ja nostaa sitten oikean jalan vaakasuoraan taaksepäin
ja vastakkaisen käden vaakasuoraan eteenpäin niin, että sormet ja
varpaat ovat silmien tasolla. Liikkeen lopuksi vikeltäjä laskee käden
kahvaan ja samanaikaisesti suoristaa molemmat jalat suoraksi ja liukuu
pehmeästi istuvaan asentoon. Ihanteellinen polvivaaka on sellainen,
jossa jalka ja käsi nousevat ja laskeutuvat yhtä aikaa.
Myllyssä
vikeltäjä suorittaa 360 asteen käännöksen istuvasta
asennosta eli kääntyy neljännesympyrän verran aina neljän
laukka-askeleen välein. Ensin vikeltäjä nostaa oikean jalan suorana ja
korkealla kaulan yli vasemmalle puolelle niin, että hän istuu
sisäpuolelle päin sivuittain hevosen selässä. Seuraavaksi vikeltäjä
kääntyy samalla tavalla takaperin, sitten ulkopuolelle ja lopuksi taas
takaisin normaaliin asentoon. Jalat pysyvät suorina koko ajan, samoin
selkä.
Mylly päättää ensimmäisen blokin, ja sitä seuraa välittömästi
alastulo samassa tahdissa. Alastulossa vikeltäjä nostaa ojennetun oikean
jalkansa korkealle hevosen kaulan yli puoliympyrän muotoisessa
kaaressa, laskeutuu maahan jalat lähestulkoon suorina hevosen
etujalkojen viereen ja lähtee välittömästi juoksemaan samaan suuntaan
kuin hevonen.
Sakset
on kaksiosainen liike. Siinä vikeltäjä ottaa ensin
jaloillaan vauhtia edestä, kumartuu eteenpäin ja kahvoista kiinni pitäen
heittää jalat suorina korkealle hevosen lautasten yläpuolelle ilmaan,
jossa jalat saksaavat: vasen jalka siirtyy ristiin oikean yli ja
ratsastaja kääntyy istumaan takaperin. Seuraavaksi vikeltäjä tekee saman
niin, että hän heittää jalat korkealle eteen- ja ylöspäin (eli jälleen
hevosen lautasten yläpuolelle) ja uuden saksauksen jälkeen päätyy
istumaan taas oikein päin.
Saksiharjoitus osissa:
Osa 1.
Seisonnassa
vikeltäjä nousee ensin kahvoista kiinni pitäen
polvilleen ja kyykyn kautta seisovaan asentoon, jossa hän nostaa
molemmat kädet suorina sivuilleen silmien tasolle. Polvet ovat hiukan
koukussa ja joustavat ja jalkapohjat ovat rentoina. Liikkeen lopuksi
vikeltäjä tarttuu kahvoihin ja liukuu pehmeästi ja suorin jaloin
istuvaan asentoon hevosen selkään.
Lankussa
on kaksi vaihetta, joista jälkimmäinen päättyy
alastuloon. Ensimmäisessä vaiheessa vikeltäjä heittää ojennetut jalkansa
taakse ylös ja päätyy käsiseisontaan. Tästä asennosta lantio taitetaan
terävästi alas ja vikeltäjä liukuu pehmeästi sivuittain istumaan
vasemmalle puolelle, pää ja hartiat kuitenkin kääntyneinä eteenpäin.
Toinen osa alkaa ensimmäisen tapaan käsiseisonnalla ja laskeutuu siitä
laajassa kaaressa pehmeästi maahan ympyrän ulkopuolelle, katse ja
vartalo suunnattuna hevosen menosuuntaan.
Tekniset liikkeet , jotka kuuluvat yksinvikeltäjien
kilpailuohjelmaan määritellään uudelleen joka toinen vuosi. Kustakin
ryhmästä (tasapaino, ajoitus/rytmi, lihasvoima, ponnistusvoima ja
liikkuvuus) on yksi tekninen liike. Tällä hetkellä esimerkiksi
tasapainoliikkeenä on takaperin seisonta vapaalla käsiliikkeellä ja
ajoitusliikkeenä kärrynpyörä hevosen kaulalta selänpuolelle.
Vapaaohjelmassa vain mielikuvitus on rajana (tosin liikkeiden
on tässäkin oltava sääntöjen mukaisia). Siinä vikeltäjä saa
itse suunnitella yksilöllisen ohjelman, johon kuuluu sekä staattisia
että dynaamisia liikkeitä.
