Att få sköta sin ridskolehäst; besvär eller ära?

 Än en gång inspirerad av Miia Lahtinens kolumn i Hevosurheilu!

Jag 7-8 år gör mig färdig för ridlektion med Härmeli.

En sak som jag funderat på är ridstallet som "erbjudare av produkt" eller som en "service instans". Jag syftar på stallet som en plats för sadlade, genomridna och högt skolade "saker" som under lektionens gång ska prestera på högsta nivå, utan att värmas upp, utan att ryttaren behöver anstränga sig för att lära sig, utan att ryttaren behöver ta risken att bli smutsig genom skötsel av hästen eller det allra värsta, märka att ridning i sin enkelhet är relativt svårt att lära sig. 

Vart försvann självrannsakan och självdisciplinen? Om man i misstag på 1970-talet klagade på hästen under en ridlektion - visades man porten! Om man behandlade hästen hårdhänt - visades man dörren, med orden från Strömsholms ridhusvägg "Där konsten tar slut, tar våldet vid". Det var en orättvis behandling av hästen som var otänkbar, jag skulle aldrig ha täckts eller vågat svära på en ridlektion! Skulle inte ens ha kommit på det! Samma disciplin krävdes av hästarna, de skulle bete sig, annars vispade spöet. Både pedagogiken, etologin och olika träningsmetoder gått framåt, vi vet att det finns mjuka metoder att skola djur. Ridläraren skriker inte heller röd i ansiktet till sina elever. Det fanns dock många bra saker, s k horsemanship, en tradition som överlevt och slipats under tusentals år som är värt att behålla i nutid!

Det var även otänkbart att tänka på sig själv före hästens välbefinnande. Man skulle ALLTID sköta hästen först innan man skötte sig själv. Värderingen av hästen var stor.

Under senaste 20 åren har vårt säkerhetsorienterat tänkande ökat avsevärt. Vi har allt bättre utrustning, vilket är bra! Glöm hjälmarna med gummiband under hakan eller i värsta fall på hjälmen, gummistövlar utan tåförstärkning och säkerhetsvästar hade vi inte ens någon aning om. Fokusering på säkerhet med tanke på utrustning är tve-eggat. Att lära sig "läsa" hästar är också en säkerhetsfråga som inte får glömmas i rustningsivern.

Man tager vad man haver utrustning på 1970-talet.

En annan sak är att vi minskat på de s k stallflickorna som hade egna och kära sköthästar. Vissa hästskötare försvarade sina hästar svartsjukt och hade ibland svårt att dela dem med andra. Föräldrarna var rädda att barnen att barnen utnyttjades som billig arbetskraft och skattemasen undrade om skötarna kompenserades svart. Jag förstår att ridskolor övergick till utbildade hästskötare för hästarna. Personal kan ges ansvar, de har rutin att handskas med hästarna, lönefrågan blir klarare, hästarna blir proffsigt skötta och utrustningen hålls i skick.  Ur stallägarens synvinkel löses säkerhetsfråganlättare så här. Elever ska undervisas, handledas, övervakas och allt som görs behöver dubbelkollas. Eleverna behöver läras att läsa hästens språk och reaktioner, lära sig rutiner s s rykta, putsa hovar, sadla och tränsa, leda hästen ut och in i boxen, sadelgjorden spännas, stigbyglarnas längd kontrolleras, samt kunna iaktta om hästen verkar sjuk, har sår eller känns varm i benen. Allt detta kräver koncentration, förutseende, aktivitet, styrka och teknik, ansvarstagande, ledarskap m m. Elever kan även råka ut för oväntade situationer och behöver läras problemlösning, prioritering och framförallt lära sig att reagera och agera. När en häst springer ut från boxen behöver man kunna analysera situationen snabbt och klura ut hur man får fast hästen utan att skrämma den allt längre bort.

...>

Tyvärr är det så att man behöver få vara med hästar för att lära känna dem som djur, det är inget man lär sig under en timmes ridlektion. Att känna hästen tar mer än en livstid! Dessutom, ju bättre du förstår dig på hästen, destu bättre kan du förutse dens beteende och på så sätt minskar olycksrisken. Att sköta hästen, fodra den mm för dig närmare hästens värld.

Jag önskar att ingen stallägaren någonsin ska behöva uppleva en olycka eller råka ut för något som kan ses som dålig hästhållning. Ändå är jag fundersam över att om vi "curlar" barnen överallt, kommer våra barn småningom att förlora många viktiga erfarenheter som behövs senare i livet. 

Miia Lahtinen (Hevosurheilu, 44/16) påtalar fenomenet där utländska hopptränare (för 200-300€ i timmen) bjudits till Finland för att träna våra ungdomar och att en stor del av tränarens värdefulla tid går till att bära bommar  (i bästa fall i sällskap med ridläraren), medan föräldrar och vänner samt fotografer sitter på läktaren utan att röra ett finger. 

Poängen är, att lära genom att göra, verkar bortglömt. Att bygga en bana är inte så enkelt att det inte skulle löna sig att delta, lyssna på motiveringar, räkna steg och kolla rekommenderade ridvägar. 

Lyssna och följa med, utan att direkt bli undervisad! Samma gäller att titta på hur andra gör. Följa lektioner, se vad ryttaren gör och lyssna på lärarens instruktioner. 

En ridträning innehåller många olika delområden t ex psykologi, fysiologi, fysik, etologi och teknik. Att hålla reda på alla områden under timmens gång kan bli övermäktigt, men en lärare kan förenkla uppgiften, så att den blir möjlig att genomföra. 

I stället för att koncentrera sig fullt på att vara aktiv på olika sociala plattformer på nätet, lönar det sig koncentrera sig på att se och lyssna, samt enligt Miia, att hjälpa till med att lyfta bommar och hålla banan ren. 

Inspirerad av:

Hevosurheilu 44/2016, s. 5 "Puomit kuriin", Miia Lahtinen