Höjdhoppare Patrik Sjöbergs tragiska barndomsår, med utnyttjande tränare, har på senare tid varit på tapeten i Finland. Läste just i veckan en intervju med honom och slogs av hans enorma framgångar kontra tragiska år i barndomen. Egentligen bygger framgång på helt annat, än det Patrik råkade ut för. Jag antar att det måste ha funnits andra starka vägar för hans framgång, om vi bara tänker på höjdhoppningen. Men som person och individ är hans liv förstört, som han själv ser det.
Starka, traumatiska händelser, som man inte förstår och som händer som barn, kan hamna i skymundan, gömmas i minnet, för att senare plötsligt aktiveras och dra krokben så man faller, sjunker, hamnar på den platå där alla minnen, händelser, orättvisor och hemskheter plötsligt kastar sig över en, utan att man alls hunnit förbereda sig.
Patrik säger i Huvudstadsbladets intervju att han när som helst skulle byta sina hemska barndomsupplevelser mot framgångarna! Värsta är att detta verkar vara vanligare i förhållandet tränare-idrottande barn, än vi förstått och förekommer inom många grenar. Hur som helst så är det kriminellt och därmed också marginellt. Det ska vi också komma ihåg.
Hur går man vidare? Det kan nog ingen annan svara på, än de som råkat ut för det. Allt annat är överslätande. Långvarig terapi, goda stärkande upplevelser senare i livet, förståelse av att de vuxna bär ansvaret kanske att börja med.
Jag brukar inom socialpedagogiska verksamheten tala om det egna utrymmet - bubblan, dit ingen får komma utan lov, inte ens hästen. Den är ofta ca 50 cm runt oss. Vi kan säga nej, även om vi är rädda och den andra parten är större. Ibland måste man skrika nej. Barn blir lätt handlingsförlamade, men de förstår inte heller alltid vad som kommer att hända eller att det är fel. Därför är det bra att kända personer tar upp saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar