Jag sköter hönsen igen!

Jag och djurklubben med mig har nu som då skött om mina bekantas höns. Hönsrasen är en gammal stam från Piikkis, som var i risk att försvinna. Det blev väldigt populärt att ta av dem i privata små gårdar. De flesta lever ett riktigt gammaldags hönsliv. I dag fick jag fem ägg som tack för skötseln. Jag skulle väldigt gärna vilja ha egna höns, men så länge jag får sköta bekantas så är jag nöjd 😊

Hästens ben

Ben

Att få sköta sin ridskolehäst; besvär eller ära?

 Än en gång inspirerad av Miia Lahtinens kolumn i Hevosurheilu!

Jag 7-8 år gör mig färdig för ridlektion med Härmeli.

En sak som jag funderat på är ridstallet som "erbjudare av produkt" eller som en "service instans". Jag syftar på stallet som en plats för sadlade, genomridna och högt skolade "saker" som under lektionens gång ska prestera på högsta nivå, utan att värmas upp, utan att ryttaren behöver anstränga sig för att lära sig, utan att ryttaren behöver ta risken att bli smutsig genom skötsel av hästen eller det allra värsta, märka att ridning i sin enkelhet är relativt svårt att lära sig. 

Vart försvann självrannsakan och självdisciplinen? Om man i misstag på 1970-talet klagade på hästen under en ridlektion - visades man porten! Om man behandlade hästen hårdhänt - visades man dörren, med orden från Strömsholms ridhusvägg "Där konsten tar slut, tar våldet vid". Det var en orättvis behandling av hästen som var otänkbar, jag skulle aldrig ha täckts eller vågat svära på en ridlektion! Skulle inte ens ha kommit på det! Samma disciplin krävdes av hästarna, de skulle bete sig, annars vispade spöet. Både pedagogiken, etologin och olika träningsmetoder gått framåt, vi vet att det finns mjuka metoder att skola djur. Ridläraren skriker inte heller röd i ansiktet till sina elever. Det fanns dock många bra saker, s k horsemanship, en tradition som överlevt och slipats under tusentals år som är värt att behålla i nutid!

Det var även otänkbart att tänka på sig själv före hästens välbefinnande. Man skulle ALLTID sköta hästen först innan man skötte sig själv. Värderingen av hästen var stor.

Under senaste 20 åren har vårt säkerhetsorienterat tänkande ökat avsevärt. Vi har allt bättre utrustning, vilket är bra! Glöm hjälmarna med gummiband under hakan eller i värsta fall på hjälmen, gummistövlar utan tåförstärkning och säkerhetsvästar hade vi inte ens någon aning om. Fokusering på säkerhet med tanke på utrustning är tve-eggat. Att lära sig "läsa" hästar är också en säkerhetsfråga som inte får glömmas i rustningsivern.

Man tager vad man haver utrustning på 1970-talet.

En annan sak är att vi minskat på de s k stallflickorna som hade egna och kära sköthästar. Vissa hästskötare försvarade sina hästar svartsjukt och hade ibland svårt att dela dem med andra. Föräldrarna var rädda att barnen att barnen utnyttjades som billig arbetskraft och skattemasen undrade om skötarna kompenserades svart. Jag förstår att ridskolor övergick till utbildade hästskötare för hästarna. Personal kan ges ansvar, de har rutin att handskas med hästarna, lönefrågan blir klarare, hästarna blir proffsigt skötta och utrustningen hålls i skick.  Ur stallägarens synvinkel löses säkerhetsfråganlättare så här. Elever ska undervisas, handledas, övervakas och allt som görs behöver dubbelkollas. Eleverna behöver läras att läsa hästens språk och reaktioner, lära sig rutiner s s rykta, putsa hovar, sadla och tränsa, leda hästen ut och in i boxen, sadelgjorden spännas, stigbyglarnas längd kontrolleras, samt kunna iaktta om hästen verkar sjuk, har sår eller känns varm i benen. Allt detta kräver koncentration, förutseende, aktivitet, styrka och teknik, ansvarstagande, ledarskap m m. Elever kan även råka ut för oväntade situationer och behöver läras problemlösning, prioritering och framförallt lära sig att reagera och agera. När en häst springer ut från boxen behöver man kunna analysera situationen snabbt och klura ut hur man får fast hästen utan att skrämma den allt längre bort.

...>

Tyvärr är det så att man behöver få vara med hästar för att lära känna dem som djur, det är inget man lär sig under en timmes ridlektion. Att känna hästen tar mer än en livstid! Dessutom, ju bättre du förstår dig på hästen, destu bättre kan du förutse dens beteende och på så sätt minskar olycksrisken. Att sköta hästen, fodra den mm för dig närmare hästens värld.

Jag önskar att ingen stallägaren någonsin ska behöva uppleva en olycka eller råka ut för något som kan ses som dålig hästhållning. Ändå är jag fundersam över att om vi "curlar" barnen överallt, kommer våra barn småningom att förlora många viktiga erfarenheter som behövs senare i livet. 

Miia Lahtinen (Hevosurheilu, 44/16) påtalar fenomenet där utländska hopptränare (för 200-300€ i timmen) bjudits till Finland för att träna våra ungdomar och att en stor del av tränarens värdefulla tid går till att bära bommar  (i bästa fall i sällskap med ridläraren), medan föräldrar och vänner samt fotografer sitter på läktaren utan att röra ett finger. 

Poängen är, att lära genom att göra, verkar bortglömt. Att bygga en bana är inte så enkelt att det inte skulle löna sig att delta, lyssna på motiveringar, räkna steg och kolla rekommenderade ridvägar. 

Lyssna och följa med, utan att direkt bli undervisad! Samma gäller att titta på hur andra gör. Följa lektioner, se vad ryttaren gör och lyssna på lärarens instruktioner. 

En ridträning innehåller många olika delområden t ex psykologi, fysiologi, fysik, etologi och teknik. Att hålla reda på alla områden under timmens gång kan bli övermäktigt, men en lärare kan förenkla uppgiften, så att den blir möjlig att genomföra. 

I stället för att koncentrera sig fullt på att vara aktiv på olika sociala plattformer på nätet, lönar det sig koncentrera sig på att se och lyssna, samt enligt Miia, att hjälpa till med att lyfta bommar och hålla banan ren. 

Inspirerad av:

Hevosurheilu 44/2016, s. 5 "Puomit kuriin", Miia Lahtinen

Lue sos. ped. hevostoiminta hanketyöni!

Kuva: Lilli Vainio 2017

Löydät sen sivupalkista oikealla tai TÄSTÄ

Lite om våra hästars släkter

Unotar 

f.1993 (mor Villen Tiina, far Uno)
Vårt stamsto kallas Tara och heter Unotar på riktigt. Tara är född 1993 efter Villen-Tiina och Uno i Jalasjärvi.

Villen Tiina

Uno

 var travhäst.
Sukuposti
Vieteri, Murto

Taran  Aurinko

Tara har fem föl av vilka jag har behållit två Bambi (Taran Aurinko, född 2008, far Ukkosen poika)
och Mirella (Taran tyttö, född 2012 far Friisin Paletti). Tara har även ett föl med Auran Aapeli och ytterligare två föl med Friisin Paletti.

Auringon Valo

Min första bekantskap med Ukkosen poika kom via Auringon Valo, en unghäst som jag köpte av hans uppfödare Marjo Kylmänen. Auringon Valo var helbror med Ukkosen poika.

Ukkosen poika 

(mor Täti Moonika, Far Pikku Ukkonen). Ukkosen Poika kallas ofta UP. När Up föddes hade finska hästars färger minskat i antal och endel höll redan på att försvinna. UP föddes 1998 en stormig dag i juni och blev den fjärde voikkon i Finland på den tiden. De andra var Täti Moonika, Lantin Lento och Halokeeni. Alla har sitt ursprung i stoet Lilli f. 1957.

Täti Moonika

Att Täti Moonikas mor också heter Lilli är en slump. Hon lär ha varit rödfux. Lilli lär tidigare ha varit ett vanligt hästnamn förr i tiden. Täti Moonika, som är 32 år idag, fick åtta föl varav Auringon Kajo blev den sista.

Elektriciteten hade gått och det var mörkt i stallet när Marjo kom hem från jobbet. Hon berättar att det kändes overkligt när den ljusa, blåögda lilla varelsen med lockig man  stod i boxen.

Friisin Paletti 

(mor  Far Ukkosen Poika)

Oskar ordnade en utflykt för puppisarna

till Kuuvannokka som är i Runsala (Åbo)

Tasapainoharjoittelua - jumppaa - vikellyksen alkeet

 

Taustaa

Meillä on usein ratsastajan perusjaksolla  paljon liinassa ratsastamista jolloin harjoittelemme hevosen liikkeeseen sopeutumista käynnissä, ravissa ja laukassa, parantelemme tasapainoa pikku hiljaa eri liikkein ja jumppaamme jotta parantaisimme liikkuvuutta. Tässä Hertta on jo kokeillut perusharjoituksia ja haluaa nostaa vaikeustasoa. Haasteemme on että meillä ei ole vikellykseen täysin sopivaa isoa,m pitkärunkoista ja leveäselkäistä hevosta, meillä kun on pienhevosia eikä meillä myöskään ole vikellysvyötä ja patjaa.

Treenaamme siis olosuhteiden mukan. Mutta :) meillä on kiltit ja lujahermoiset hevoset jotka eivät pienestä säikähdä ja Hertta jolla on vuosien balettitreeni takana - ja sen myös huomaa 👍mikä on tosi kivaa. Jokaisella meidän talliporukalla on omat vahvuudet joten yhdessä olemme aika "combo". Tässä pienet maistiaisetmeidän harjoitteluista.

Hiukan faktoja vikellyksestä

Perusliikkeet (compulsories)
- vaativat vikeltäjältä monipuolisia taitoja kuten voimaa, nopeutta, tasapainoa ja notkeutta
- seitsemän:

1. selkäänhyppy
2. perusistunta
3. polvivaaka 
4. mylly 
5. sakset
6. seisonta 
7. lankku

Kaikki liikkeet alkavat perusasennosta eli istuvasta asennosta ja myös päättyvät tähän asentoon, kun liike on kestänyt vaaditut neljä laukka-askelta.

Perusasennossa vikeltäjä istuu lähellä vikellysvyötä selkä suorana ja katse eteenpäin pitäen molemmin käsin kiinni vikellysvyön kahvoista.

Selkäänhyppy

vikeltäjä juoksee ympyrän sisäpuolella eli hevosen vierellä vasemmalla puolella laukan tahdissa, tarttuu molemmilla käsillä vikellysvyön kahvoihin (otteita on useita erilaisia) ja ponnistaa laukka-askeleiden antaman vauhdin avulla hevosen selkään heittäen oikean jalan korkealle hevosen lautasten yli.

Perusistunta 

muistuttaa perusasentoa. Siinä vikeltäjä istuu selkä suorana. Olkapäästä kulkee suora linja lonkan kautta kantapäähän, varpaat osoittavat alaspäin. Vikeltäjä nostaa kädet suorina sivuilleen niin, että sormet ovat suunnilleen silmien korkeudella.

Polvivaaka

vikeltäjä nousee ensin polvilleen pitäen kahvoista kiinni ja nostaa sitten oikean jalan vaakasuoraan taaksepäin ja vastakkaisen käden vaakasuoraan eteenpäin niin, että sormet ja varpaat ovat silmien tasolla. Liikkeen lopuksi vikeltäjä laskee käden kahvaan ja samanaikaisesti suoristaa molemmat jalat suoraksi ja liukuu pehmeästi istuvaan asentoon. Ihanteellinen polvivaaka on sellainen, jossa jalka ja käsi nousevat ja laskeutuvat yhtä aikaa.



Myllyssä

 vikeltäjä suorittaa 360 asteen käännöksen istuvasta asennosta eli kääntyy neljännesympyrän verran aina neljän laukka-askeleen välein. Ensin vikeltäjä nostaa oikean jalan suorana ja korkealla kaulan yli vasemmalle puolelle niin, että hän istuu sisäpuolelle päin sivuittain hevosen selässä. Seuraavaksi vikeltäjä kääntyy samalla tavalla takaperin, sitten ulkopuolelle ja lopuksi taas takaisin normaaliin asentoon. Jalat pysyvät suorina koko ajan, samoin selkä.

Mylly päättää ensimmäisen blokin, ja sitä seuraa välittömästi alastulo samassa tahdissa. Alastulossa vikeltäjä nostaa ojennetun oikean jalkansa korkealle hevosen kaulan yli puoliympyrän muotoisessa kaaressa, laskeutuu maahan jalat lähestulkoon suorina hevosen etujalkojen viereen ja lähtee välittömästi juoksemaan samaan suuntaan kuin hevonen.

Sakset

on kaksiosainen liike. Siinä vikeltäjä ottaa ensin jaloillaan vauhtia edestä, kumartuu eteenpäin ja kahvoista kiinni pitäen heittää jalat suorina korkealle hevosen lautasten yläpuolelle ilmaan, jossa jalat saksaavat: vasen jalka siirtyy ristiin oikean yli ja ratsastaja kääntyy istumaan takaperin. Seuraavaksi vikeltäjä tekee saman niin, että hän heittää jalat korkealle eteen- ja ylöspäin (eli jälleen hevosen lautasten yläpuolelle) ja uuden saksauksen jälkeen päätyy istumaan taas oikein päin.

Saksiharjoitus osissa:
Osa 1.

Seisonnassa

vikeltäjä nousee ensin kahvoista kiinni pitäen polvilleen ja kyykyn kautta seisovaan asentoon, jossa hän nostaa molemmat kädet suorina sivuilleen silmien tasolle. Polvet ovat hiukan koukussa ja joustavat ja jalkapohjat ovat rentoina. Liikkeen lopuksi vikeltäjä tarttuu kahvoihin ja liukuu pehmeästi ja suorin jaloin istuvaan asentoon hevosen selkään.

Lankussa

on kaksi vaihetta, joista jälkimmäinen päättyy alastuloon. Ensimmäisessä vaiheessa vikeltäjä heittää ojennetut jalkansa taakse ylös ja päätyy käsiseisontaan. Tästä asennosta lantio taitetaan terävästi alas ja vikeltäjä liukuu pehmeästi sivuittain istumaan vasemmalle puolelle, pää ja hartiat kuitenkin kääntyneinä eteenpäin. Toinen osa alkaa ensimmäisen tapaan käsiseisonnalla ja laskeutuu siitä laajassa kaaressa pehmeästi maahan ympyrän ulkopuolelle, katse ja vartalo suunnattuna hevosen menosuuntaan.

Tekniset liikkeet , jotka kuuluvat yksinvikeltäjien kilpailuohjelmaan määritellään uudelleen joka toinen vuosi. Kustakin ryhmästä (tasapaino, ajoitus/rytmi, lihasvoima, ponnistusvoima ja liikkuvuus) on yksi tekninen liike. Tällä hetkellä esimerkiksi tasapainoliikkeenä on takaperin seisonta vapaalla käsiliikkeellä ja ajoitusliikkeenä kärrynpyörä hevosen kaulalta selänpuolelle.

Vapaaohjelmassa vain mielikuvitus on rajana (tosin liikkeiden on tässäkin oltava sääntöjen mukaisia). Siinä vikeltäjä saa itse suunnitella yksilöllisen ohjelman, johon kuuluu sekä staattisia että dynaamisia liikkeitä.

Avustaja on tärkeä! Kiitos Pinja! <3

lähteet:
 https://fi.wikipedia.org/wiki/Vikellys