söndag 5 februari 2017

Vilken lycka när moster Lisa leker med oss!








Sagobackens Robin Hood "Linus"





 

Linus 5 veckor längst till vänster. Foto Vilma Saarinen











Foto Lilli Vainio

Foto Lilli Vainio




















Att möta en häst med bil




Jag har tidigare skrivit om hur vi beter oss när vi själva är ute i terrängen med våra hästar, men tänkte idag ta upp saken ur bilistens synvinkel. Det är ju inte så att alla bilister är vana vid hästar eller någonsin tidigare stött på en häst på vägen. Inte har alla stött på älg, hare eller smådjur heller.

Jag tycker att det allra viktigaste en bilist behöver veta är att hästar är flyktdjur. Detta leder till att de kan störta åt något håll, inte alltid framåt. De kan också stegra sig, kasta sig eller sparka. Så första tipset är att undvik att skrämma hästen på något som helst sätt. Nå hur gör man det?

När du ser att en ryttare kommer emot dig eller att du behöver köra förbi, sakta ner, följ vägkanten (ge ryttaren utrymme), följ ryttaren med blicken, hen kan ge anvisningar om hur hen önskar att du beter dig. När du kört förbi hästen, fortsätt lugnt en bit. Vad du aldrig ska göra är att tuta, gasa, köra nära, rivstarta. Jag har själv upplevt en kille som tutade glatt och vinkade, en mamma som kom bakifrån, stannade skräckslagen bredvid hästen för att vid mulen rivstarta så sand och stenar flög på oss. Min kompis upplevde en pappa med söner som körde fast i svansen för att försöka förbi på en kuperad och smal sand väg. Hon blev så skräckslagen att hon inte velat rida i terrängen sen dess. Själv har jag också upplevt ett liknande fall med en postbil.

Problemsituationerna uppkommer när bilisten inte känner till hästen som djur eller enbart är obetänksam. Vi beter ju oss inte alltid perfekt i trafiken. Skulle vi göra det, skulle väl inga olyckor heller ske. Problemsituationer uppkommer också när vi själva som ryttare inte noterat vad som skrämt hästen och är oförberedda, när vi håller på att missta balansen och kontakten till hästen, för att inte tala om skenande hästar. Jag minns när min ridskolehäst från barndomen blev rädd för något (vi red överallt på 1970-talet) och skenade in på ett parkeringsområde, försökte hoppa över en bil och föll igenom framrutan. Jag såg inte fallet i sig, men bilen var full med glassplitter, blod och hår, liksom efter en älgolycka. Ett annat minne har jag av min kompis som föll av på en sand väg i galopp. Det är inte bara plåtskador som är det största problemet i såna här fall. Det kan bli omfattande personskador för både ryttaren och bilisten, samt hästen förstås. I aktuella fallet slutade allting bra dock. Som tur!



onsdag 1 februari 2017

"Darcy" Sagobackens Fall in Love with Mr Darcy




 Jag kallades hjärt-öra som nyfödd. Efter en vecka blev två prickar på ryggen mina kännetecken. Vid tre veckors ålder ungefär, började jag likna mamma som hon såg ut som liten, vid ansiktet. Mitt benstomme påminner om pappas, så jag är nog den som liknar mest mamma och pappa av oss syskon.

Jag skulle från början kallas Villiam, Ville efter Fritswilliam Darcy, men eftersom allar ropar Mr Darcy så kom vi fram till att så får det vara.


Jag som nyfödd


Fyra veckor