Vår nationalhäst finska hästen

Oskar med vår finnhäst (småhäst) Taran Aurinko f. 2008 (mor Unotar, morfar Uno, far Ukkosen Poika)

Vår nationalhäst finska hästen eller finnhästen (fi. suomenhevonen)

sisu, ruisleipä, sauna, makkara, salmiakki

I Finland har vi endast en ursprunglig hästras, den finska hästen eller finnhästen. Förstås har vi haft hästar i Finland före det också, men det nationella uppvaknandet i vårt land ledde till att man ville utveckla en egen finsk ras hästras år 1907. Ett systematiskt avelsarbete påbörjas och en landsomfattande stambok grundas och träder i kraft. Den första hästen som registreras i stamboken är hingsten Ukonpoika. Statens lantbruksstyrelse tar ansvaret för upprätthållandet av hingststamboken

Tänk dig mer än hundra år tillbaka. Största delen av finländarna är torpare och många har ingenting, utan färdas från gård till gård för att söka arbete. Torpen är små med lite mark och skog. Vintrarna är kalla med mycket snö. Torpen lever av jord- och skogsbruk. Arbetet är tungt. På våren ska det sås, på sommaren skördas och på hösten ska jorden mm. Med en häst på gården underlättas arbetet märkbart. På vintern drar hästen stockar i svåråtkomlig terräng, det berättas att männen kunde sjunka ända ner till midjan i snön, men finnhästen som var relativt liten var mycket seg och stadig på foten. Hästen var väldigt trogen kunpan i arbetet, men även familjens barn kunde rida den t ex på höängen.  Livet var hårt, det behövdes beslutsamhet, en känsla av att det ska gå på sätt eller annat och rå styrka eller "sisu" som finländare själv kallar det. Det hårda arbetet ökade gemenskapen, en vän som inte ger upp är guld värd. Det ömsesidiga beroendet mellan kusken och hästen har antagligen bidragit till ömsesidig respekt och beundran.

Sen kom industrialiseringen, traktorn och världhandeln. Människor flyttade i mängder till städer, höghus byggdes med rasande fart, kvar i torpen blev gamlingarna. De ungdomar som stannade kvar som jordbrukare behövde effektivera sitt arbete. Traktorn och moderna redskap kostade. Jordbruken blir allt större och större, effektiveringen har lett till något som kunde kallas lantbruksfabriker. Känslan mellan människan och jorden-djuren förändras. Finska hästarna minskar i antal för att på 1990-talet öka igen. Hästmänniskor börjar bli oroliga för att vår egen ras ska dö ut. Avel uppmuntras, kända och skickliga dressyrryttare börjar intressera sig för att tävla med finska hästen. Man talar för finska hästens mångsidighet som hobby- och familjehäst, dressyr-, hopp- och fälttävlanshäst, man tävlar i spann och återupplivar skogsarbetet. Travintresset fanns redan på torpartiden när man tävlade med hästarna hem från kyrkan, men den somnade lite in p g a att priserna var mycket lägre inom finska hästklasserna. Så småningom har man ökat intresset även för dessa. Nu ksan man säga att finska hästen mår mycket bättre. Aveln har gått framåt och finska ridhästarna tränas mer målmedvetet och resultaten är därefter.

Nu idag (2017) finns det väldigt många fler finska hästar av ridtyp än för 20 år sedan, då sådana fanns nästan bara i Ypäjä. Man plockade upp hästar från lantgårdar och skolade dem till ridhästar. Det var mera regel än undantag att finska hästarna kom från travsläkter berättar Arto- Pekka Heino i Hevosurheilu (nr 62/2017) artikel "Kovuutta juoksijasuvuista". På den tiden var finska hästen väldigt rak och klar i huvudet. Man behövde inte fundera på om hästen kan gå in någonstans eller om den kan bete sig. I och med aveln och strävan till känslighet och lätthet (i motsats till tung) har även tittigheten och rädslan ökat. Dagens finska hästar skulle man inte så gärna ta med till fronten.

Hevosurheilu (nr 62/2017)

Källor:

 http://www.hippos.fi/hippos/muut/pa_svenska/den_finska_hasten